Life between earth and sky

"Här kommer alla känslorna på en och samma gång..."

2010-06-01T20:41:00.012+02:00

Ja jag vet inte vad jag känner, hur jag känner och varför...
Helt tom och helt fylld av känslor på samma gång.
För några timmar sedan blev den slutgiltiga versionen av C-uppsatsen färdig och opponeringen igår gick bra. Det är nu det är slut. "Lina, du är färdig." På något sätt kan jag ändå inte få in det. På fredag tar jag examen och 3 ½ år har sprungit förbi och mitt huvud hänger inte riktigt med än. Kanske greppar jag det helt när jag och mina underbara vänner får gå på ros-ceremonin på fredag... Kanske greppar jag det när jag ska säga hej då till många fina människor eller när jag förstår att jag inte kommer träffa Malin och Teres varje dag längre...det är då känslorna väller upp en aning och gör ögonen blöta. Min tid på utbildningen har varit riktigt bra och jag har haft många roliga stunder vilket många gånger varit tack vare de två töserna. Vi fick några härliga "avslutningsdygn" i en stuga i slutet av maj då vi även gick in på spurten av vår C-uppsats. Det blev en hel del skratt, nötter, frukt och tända brasor.Sköna dagar var det.

Kanske har jag sakta börjat greppa det redan då jag helt plötsligt kan känna lättnaden fylla mej vissa stunder för att sedan göra mej alldeles gråtfärdig i en slags blandning av tacksamhet och vånda. Det är märkligt helt enkelt, det jag just nu står inför...det är konstigt. Jag är färdig socionom. Hur gick det till? Jag som hade alldeles för mycket att göra på sidan av utbildningen ett tag och hade svårt att prioritera på ett bra sätt och jag som tyckte det var roligare att göra allt annat än att plugga ett tag. =) Jag som drog till Liverpool och Anfield veckan före psykologi-tentan för att skriva den morgonen efter jag kom tillbaka. "Färdig socionom." Det börjar nog ändå smaka bättre och bättre i munnen...

Kanske greppar jag det när jag lyfter ifrån Arlanda på söndag för att få en härlig och efterlängtad semester med Magnus. Han är för övrigt den bästa människan jag känner...han är helt fantastisk och han fixar ALLT just nu som jag inte orkar. Tackar Gud för honom varje dag.Nåväl...jag är helt slut. Men lycklig längst in. Och innan allt är slut HELT och hållet ska jag ta en dag i solen med Malin imorgon och njuta av examens-fredagen så mycket jag bara kan som avslutas med firande med många fina andra färdiga socionomer!

Gamla fina Örebro...

2010-04-30T23:08:00.008+02:00

Det blir ett till inlägg den här valborgsmässoaftonen.(that's a long word!)Efter att ha hållit mej inne under täcket i soffan större delar av den här veckan var jag fast besluten att i allafall gå några meter hemifrån och komma ut till slottet för att fira att våren har kommit, tillsammans med Magnus och Örebroarna.När jag står där och ser majbrasan och hör vårsången om att vara hemma och när jag och Magnus går runt slottet ett varv så kan jag bara uppfyllas av en känsla: Jag ÄLSKAR Örebro! Trots att jag inte är född här eller har bott här så stor del av mitt liv så känner jag mej så hemma här. Vi avslutade med att träffa på Ömans som räddade oss in i sin bil på järntorget när störtskuren kom. Därifrån med kaffe och godis som de hade kvar i bagaget efter sin picknick, avnjöt vi fyrverkeriet som vackert lyste upp Örebro-himlen denna valborg. Nöjd och lycklig är jag nu åter i soffan under filten för att frysa och hosta lite till... =)

Summering av dåtid och inför framtiden

2010-04-30T19:30:00.017+02:00

Det var ett tag sedan jag skrev av mej nu minsann...det har varit lite för mycket i rörelse och jag har haft svårt att sätta mej ner i lugn och ro för att filosofera. Nu har jag varit sjuk i hemmets lugna vrå i snart en vecka och det är Valborgsmässoafton. Så, nu tänkte jag att jag verkligen har all tid i världen att få klä tankarna i ord på bloggen en stund. Sen sist har det hänt lite smått och gott:

-vi har påbörjat vår C-uppsats, jag, Malin och Teres. Det rullar framåt men vi har varit rätt oinspirerade alla tre tror jag. Jag har varit upptagen med att fundera (och ibland oroa) mej över framtiden och över VAD som händer EFTER examen. Ibland har det nästan tagit över hand och kvävt lycko-känslorna över att faktiskt bli färdig med utbildningen. Men glädjen och tacksamheten över examen börjar nu komma krypande och jag hoppas den är hos mej för att stanna. Gång på gång har textraden ur min favoritsång som betyder så mycket för mej kommit tillbaka i mina tankar "Du är min framtids säkra grund" vilket påminner mej om att Den jag tror på, har min framtid i sin hand.

-fotbollsallsvenskan har dragit igång, med all den glädje, passion och ångest det innebär. Jag är mer övertaggad än på länge när det gäller ÖSK och fotbollen. Jag kan däremot säga att ibland undrar jag över vad för sorts supportrar och folk vi Örebroare är egentligen.. Efter förra hemma-matchen som var vår tredje raka seger, stod det "toppen ÖSK" i NA och det framkom att ÖSK gjort sin bästa start i allsvenskan sedan 1991...men sen efter EN förlust borta mot Kalmar har en del folk direkt vänt helt om igen för att mena att ÖSK "alltid viker ner sig" och ett och ett annat personpåhopp har förekommit. Jag förstår inte...vad hände mellan "bästa starten på 19 år" och EN bortaförlust? Är den stora massan helt enkelt så opålitlig och till stora delar medgångs-supportrar? (media har ju alltid sin trötta roll i det hela såklart) Jag blir smått frustrerad på det i allafall och förstår mig inte på det. Anyway, ÖSK ligger fyra efter 9 omgångar och har visat ett bättre och roligare spel från och till än vad jag sett på många år . Och det blir jag överlycklig för! Det blev inte värre av att äntligen kunna pricka in en bortamatch på Råsunda och få se svartvitt vinna över AIK. Jag älskar att vinna mot dom!!

-Jag har haft tre underbara helger under vintern/våren i Stockholm som betytt mycket på olika sätt. Den första innebar en mysig helg med bland annat musikal på Oscars-teatern med mamma och syster-yster. Det var åratal sen vi tre kom iväg själva och umgicks, så det var en toppenhelg. Sen åkte jag, Carolina och Stina till Emelie för att hälsa på henne och få träffa hennes nyfödda son. Det var åratal sen vi fyra i vår gamla kvartett från gymnasiet umgicks en helg, så det var så roligt och betydelsefullt! Sen åkte jag och Magnus dit under påskhelgen då vi bland annat firade påskafton med Erika och Philip. Det var så gött att umgås med dom ordentligt igen, vilket var alldeles för länge sen. Vi fick låna ett underbart hus vid vattnet, med många märkliga och skrattframkallande möbler och ting på insidan med delfinbordet som favorit och med sköna promenadstråk på utsidan. För mej värmer det lika mycket varje gång jag får träffa Erika...hon är så viktig för mej och det var en speciell helg på många sätt.

-I övrigt har vi många funderingar inför framtiden...vi längtar efter hus, vill till Bolivia och jag söker febrilt efter jobb. But still "Du är vår framtids säkra grund"...

Mot ljusare tider, trots att OS är över...

2010-03-04T15:09:00.011+01:00

Det har varit en vinter utav sällan skådat slag. Det har varit en termins-början med kaos utav högsta klass. Det har varit ett vinter-OS med större glädje-eufori än vad jag hade ställt in mina stackars nerver på. OS har helt enkelt varit ljuset i det dunkla plugg-mörkret. Nu är det över...vad konstigt tomt det blev.
MEN nu går vi mot ljusare tider. Ellerhur? Jag har bestämt mej för att mot alla odds överleva och klara av den här kursen som heter Vetenskaplig metod och jag ska någonstans där bortom tentan få njuta av en C-uppsats i vår tillsammans med Malin och Teres, vilket jag ser framemot. När man blir för fokuserad på här och nu och vardagens grubblerier, är det ibland svårt "to get the bigger picture", så därför blir man desto gladare när det väl händer att man lyckas titta upp och vidga perspektivet lite och upptäcka på nytt hur magiskt livet är ändå. Då man kan le lite snett åt att man är rätt knasigt konstigt skapad och att man har en man som matchar ens egna brister och styrkor och som står, hoppar och skriker tillsammans med mej när Sverige tar OS-guld i stafett eller när Torres gör mål direkt i sin comeback i Liverpool. Eller när man tar ett break från pluggandet och går ut en sväng runt Stora holmen och fullständigt chockas av den vackra vinterdagen då solen värmer i ansiktet och påminner om ljusare tider och som gör att man börjar tro på att våren ändå kommer dyka upp någonstans där bortom krönet. Life's good people.

9 år sen idag...

2010-02-12T13:21:00.015+01:00

Det är faschinerande hur stor inverkan människor kan ha på ens liv och hur stora avtryck en enda vän kan lämna. Idag för 9 år sen kom jag in till vår fjällgård i Trysil för att värma mej efter dagens slalomåkning. Glad och trött och på läger med en massa goa vänner. Idag för 9 år sen visste jag inte att jag någon dag senare skulle bli ombedd att följa med in i ett sidorum för att få ett besked. "Lina, din mamma har ringt och vi har något tråkigt att berätta". Jag kommer aldrig glömma känslan som fyllde mej och tömde mej på allt på samma gång, i samma sekund som man berättade att Sofia gått bort. Sådär bara, utan nämnvärd anledning hade hon lämnat oss. Efter ett par dagar i influensa...hon hade ringt mej ett par dagar innan och skrattat åt hur hon kraxade och hur hes hon lät i telefon. "Inte Sofia" var det enda jag skrek gång på gång och det enda jag kommer ihåg av den dimmiga stunden. En av de värsta i mitt liv. Men jag skriver inte idag för att få ur mej smärta längre, det har jag ägnat mycket tid till genom åren. Jag skriver inte för att dämpa sorgen längre. Jag skriver för att jag minns lite extra idag. Jag skriver för att jag saknar lite extra idag. Jag är oerhört tacksam för den korta tiden Sofia fanns i mitt liv och de underbara stunder vi hade. En sån äkta och öppen vän med en himla massa liv och skratt i sej. Jag blir oftast glad när jag tänker på Sofia numera. Tittade nyss på tidnings-urklippet på oss under vår första show på stadsteatern i Skövde "engelsk konfekt", när vi står där i färgglada, hemska scenkläder och sjunger "Yellow brick road" för fulla halsar. Det är mycket glädje i den bilden och förknippat med den. Numera värmer såna minnen.

9 år...det känns ologiskt och som märkligt lång tid.
Det har hänt mycket på 9 år. Man har gift sej, flyttat mellan Skövde, Gnosjö, Sölvesborg och till Örebro. Man har snart blivit färdig med en universitets-utbildning och man har gratulerat flera nära vänner som blivit mammor på sistone. Men Sofia, min underbara vän har varit på en annan plats i 9 år. På en bättre plats är jag helt övertygad om. Hade önskat att "du, Sofia hade varit kvar och delat alla stunder som gått de sista 9 åren. Du hade glatt dej så med Emelie som fick en son i veckan...och vi hade delat många fler skratt-attacker och mysiga stunder tillsammans. Saknar dej. Varma minnen och tacksamhet. På återseende gumman."

"It's an end of an era"...

2010-01-29T14:31:00.014+01:00

I en av mina absoluta favorit-serier "Vänner" definierar Monika ordet "era" eller "epok" som en period av tid som haft stor betydelse, vikt eller stor inverkan. när hon i ett avsnitt uppgivet utbrister "it's an end of an era!"
Igår kväll promenerade jag hem från Kubanernas årsmöte. Till skillnad mot tidigare år kom jag hem med en märklig känsla av tomhet. Både en positiv och negativ tomhet vill jag inflika. PLUS en chokladask! Den tackar jag för! =) Jag avgick igår efter tre år i styrelsen. Eller jag valde att inte ställa upp för omval eller hur det nu formellt ska uttryckas rätt och riktigt. Ett beslut som har kantats av lätt ångest och förvirring minst sagt, MEN som helt klart känns befogat och helt rätt längst in. Anyway, jag är grymt tacksam för de tre åren som jag fått äran att sitta i styrelsen med alla härliga gossar, gentlemen och gubbar. =) Det har varit tre roliga, utmanande och lärorika år minsann! Så det här inlägget är mest av allt en hyllning till Kubanerna och till supporterkulturen jag fått bli en del av och tänker fortsätta vara ett bra tag till!

Efter att ha växt upp på annan ort än Örebro och sedan flyttat runt i landet under åren så var det ljuvligt att äntligen få slå ner sina tältpinnar i Örebro. Gamla fina Örebro! När man har följt ÖSK alla år via radio, text-tv och rest till borta-arenor så fort matcherna spelats inom lämpligt avstånd, så var det inte helt oberörd man äntligen andades in känslan av att bo i staden där vackra svartvitt verkligen huserade och där jag äntligen skulle få följa varenda gnutta av ÖSK på nära håll. Och det var inte heller helt oberörd jag första gången stod i klacken på Behrn arena och sjöng "Så skööönt å va närkebo!". Få har nog sjungit den ramsan med HELA sin varelse som jag, det vill jag nästan lova!

Den hösten gick ÖSK åter upp i allsvenskan och jag fick vara med om en av historiens jobbigaste, härligaste och mest adrenalinfyllda matcher i mitt liv då ÖSK i sista omgången fixade återtåget genom att besegra Assyriska med 2-1. Galet. Samma höst hade jag även bestämt mej för att åka med på en bortaresa innan säsongens slut. Det fanns dock bara EN återstående resa...så det fick bli den som fanns kvar helt enkelt. Bortaresa mot Trelleborg...såklart. 50 mil. Kände inte en kotte. Åkte typ 7.00 på söndagsmorgonen och vissa (inga namn nämnda) var fortfarande berusade efter nattens festande. Man lär sej ganska snabbt hur en kultur fungerar och vilka normer och traditioner som är viktiga eller rent utav heliga och när vi närmade oss Jönköping lärde jag mej kanske den mest heliga av dom alla..."Pissepausen". Vi stannade utefter E4:an vid en rastplats med utsikt utöver Vättern. När jag kom ur bussen möttes jag av en syn som ligger mej varmt om hjärtat: 20 grabbar som står på rad och kissar samtidigt som de blickar ut över Vättern och den vackra soluppgången. Jag kommer ihåg hur jag i huvudet sa till mej själv "jaha...okej...lesson one:check" medan jag typ gick i sidled till utedasset som låg en bit bort. På denna min första resa fick jag även vara med om att en supporter (tidigare omtalad, men inga namn nämnda) rullade ner för cementläktaren på Vångavallen och slog upp huvudet. Fick även vara med om att Jeffs (om minnet inte sviker) kvitterade sent för ÖSK till 1-1 och sedan en hemresa där det mest diskuterades moderkakor. Well, what have we learn so far? =)
Jag har lärt mej nu att pissepauserna är ett återkommande moment på våra resor och att dom inte alltid är så kvinnovänliga så att säga, även om jag vid några tillfällen artigt frågat herr busschauffören om han "vill vara så snäll att välja en kvinnovänlig pissepaus och inte bara ett dike". Det brukar dock mest leda till ett småfånigt ansiktsuttryck som svar och har inte hjälpt så många gånger. =)

Ett annat minne jag har är mitt första styrelsemöte, då jag som det blåbär och den amatör som jag var fick fråga både det ena och det andra för att försöka "catch up" lite om supporterkulturens alla termer och begrepp. Jag visste väl knapp vad TIFO var innan jag flyttade till Örebro. Eller hur arga vi VERKLIGEN var på Herr Lagrell. Eller att man skulle få dras med det nickname man registrerade sej i på forumet i evig tid... Lesson two:check.

Det finns inte mycket som kan jämföras med att gemensamt få bära fram sitt lag till seger, eller till en sen kvittering, eller till en något bättre självkänsla efter en förlust genom att snabbt efter matchen skandera "krossa Elfsborg" eller vilket lag som nu står på tur i nästa omgång. När jag och besättningen i min bil kom fram lagom till halvtid i höstas då ÖSK spelade på Söderstadion mot Bajen var jag lagom glad. Det svartvita hjärtat värker otröstligt när man sitter fast i långa köer utanför Stockholm samtidigt som man hör på sportradion att "nu sparkas matchen igång mellan Hammarby och ÖSK". MEN när Olsen nickar in ledningsmålet som ÖSK lyckas bevara matchtiden ut, är all frustration som bortblåst. Frustrationen över att "ha åkt 20 mil för att missa halva matchen" har bytts ut till rent och skärt glädjerus och man bryr sej inte ett dugg om något annat är att få vara på plats och tillsammans med alla svartvita få fira segern och göra vågen med spelarna efteråt. Det är nästintill oslagbart. It's strange but it's true. Lesson three:check.

Nu kanske du tänker att det här är något slags sentimentalt tacktal eller avsked...No no no. Enbart en hyllning! Hylla den som hyllas bör! För mej har mina tre år som jag suttit i styrelsen och som även varit mina tre första år i supportergemenskapen, betytt väldigt mycket och som sagt även lärt mej en himla massa livsviktiga saker. =) Sist men inte minst har jag fått äran att träffa på härliga legender, sköna personer och fått många nya vänner. You're awesome!

Nu jag vill mest avsluta med att säga att för mej personligen: is it an end of an era. See you all!

Wild and crazy på äldre dar?

2010-01-27T19:23:00.003+01:00

Blev så sugen på något nytt och kreativt. Tänkte tillbaka på vissa stunder och perioder. Är det så uppfriskande att komma på vad man egentligen kanske borde eller velat satsat på, när man är äldre än att man inte längre kategoriseras som ungdom? Eller när man påbörjat SISTA terminen på en hyfsat lång utbildning? Jag upplever det inte alls uppfriskande eller uppmuntrande eller något åt det entusiastiska hållet alls...känner mer ett tydligt "smart Lina" inom mej. Skulle beskriva det mer som ett internt hån. Men kanske hör det ihop med någon ålderskris nu igen...så det lägger sej väl?

För NU är man väl för gammal för att bli kreativ igen? För gammal för att bli wild and crazy och våga satsa på nytt...Hum...

Eller kanske är det läge för att bli SÅ gammal och vis, att jag inser att livet bara levs en gång, att det bara är att köra så det ryker, anta nya och gamla utmaningar för fullt och våga chansa lite...Hum...

Run to the hills...

2010-01-21T19:42:00.003+01:00

Ligger hemma med kinder som blossar av feber och då blir jag inte annat än glad av den här videon... Löjligt bra.

Sammanfattning i bilder

2010-01-21T17:53:00.031+01:00

Hittade lite bilder från julen som var och som nu städas bort...Vi var på besök hos mina föräldrar i Gamleby ett par dar, för att sen åka vidare i snökaoset till Magnus föräldrar i Skövde. Vi hade en underbar jul med all den glädje syskonbarnen framförallt för med sej.
Såhär sammanfattas julen 09 i bilder...

Emilia och mamma gjorde snöänglar.

Aaron klädde sej i sina finaste kläder och bar upp flugan på ett briljant sätt.

I Skövde var Ella med och firade jul för första gången vilket hon och vi jublade över.

Jag fick plocka fram vår vackra "Willow Tree-krubba" återigen...och nu är det dags för mej att gå och plocka ner den på nytt.

BRYTPUNKT...

2010-01-16T21:08:00.004+01:00

...Mellan projektet på praktiken som jag levt med i ett halvår och vårens ankommande.
...Mellan näst sista och sista terminen av socionomutbildningen!
...Mellan trötthet och förhoppningsvis ankommande påfyllning av entusiasm.
...Mellan frågetecken och svar.
...Mellan vinter och mindre vinter.
...Mellan klarhet och klarhet.
Typ.

Igår avslutade vi vår praktik och projekt runt familjecentraler i Örebro, som vi kämpat med nu under höstterminen... När vi var färdiga med redovisningen och slutseminariet hade vi nog alla i gruppen kunnat börja gråta och krypa ut därifrån av lättnad och känslor av total energiutsläpp. En skön men överväldigande känsla i någon slags symbios av hatkärlek. Var totalt slut när jag stapplande kom hem till lägenheten. Trodde att jag skulle ha svårt att hålla mej vaken senare igår kväll när vi startade upp ungdomskvällarna på nytt. MEN istället blev kvällen en sån där kväll då jag på nytt kom på varför jag engagerar mej och lägger tid på ungdomar på olika sätt. Ett par timmar som visade syftet. Ett par timmar som gjorde de sista två årens tid och engagemang värt allt. Helt tagen. Jag och Magnus och de andra "ledarna" satt bara och tittade på varann och skakade på våra huvuden när ungdomarna delade med sej av entusiasm och tankar under ett par timmars tid...de hade nog kunnat sitta där och prata om allt de hade på sina hjärtan hela natten. Men vi börjar ju bli gamla och grå... =)

Så, sista dygnet har inneburit ett rejält energitapp som sedan fylldes upp igen på ett helt annat sätt, av våra helt underbara tonåringar.
Sammanfattningen stavas därför "tacksam".

Mitt eget piano i all ära, men...

2010-01-12T20:45:00.012+01:00

Man upptäcker glädjen i musiken på nytt när man har ett nystämt piano i sitt hem. Efter många månader av småfalska toner är det rätt ljuvligt för själen att sätta sig och plinka på en mer välstämd favorit-ägodel. Det ger ett lugn och en frid som når långt in, innanför alla hörselgångar...

På tal om piano-liknande varelser och dylikt så har jag en pryl som ligger i toppen av mitt livs önskelista. Jag har alltid varit svag för flyglar. När jag bodde i Skövde åkte jag ner till kyrkan ibland en sen vardagkväll, när jag visste att det var tomt på folk för att sätta mej vid den svarta flygeln för att bara vara. En stor lokal, tom på andra människor och tonerna från en flygel som enda intryck, skapade en helt fantastisk känsla. Dessa stunder tillhör några av de mest fridfulla minnen jag har. Mitt eget piano i all ära -som skänker mej så många ovärderliga stunder, men det och alla andra flyglar som korsat min väg ligger i lä av detta magnifika ting. Nämligen i lä av flygeln som står i salongen på Mössebergs kurort... Varje gång jag är där, går jag dit och kan bara sitta och titta på den. Den är gigantisk och oerhört vacker på något majestätiskt, gammalt vis. När jag fick återvända till kurorten i höstas på ett efterlängtat kurortsdygn upptäckte jag min kärlek till den på nytt. Det är något visst med flyglar helt enkelt och just den här på Mössebergs kurort önskar jag så grovt skulle få bli min någon dag. Jag menar önska kostar ingenting... Om inte annat kan jag väl få spela på den i himlen? För jag kan garantera att om flyglar får komma till himlen, lär den stå först i kön!

Erika den unika

2010-01-10T00:35:00.004+01:00

Haha-vilket enastående rim jag fick till såhär vid midnatt. Så nöjd så...=)
Vill mest avsluta den här kvällen med att säga TACK Erika min underbara vän där ute i landet att du finns. Du är unik och betyder så grymt mycket för mej ska du veta! Tackar Gud för dej! That was all.

Lugnet före stormen?

2010-01-09T23:39:00.008+01:00

Vissa stunder är mindre behagliga, mindre bekväma, men dock så nödvändiga...stunder som innebär tystnad och en känsla av lugnet före stormen.

Så är det på något sätt i mej och i vår lägenhet just i detta nu. Jag är gräs-änka för ett dygn då Magnus är på 30års-galej i Skövde, för "the guys only" så jag fick bli kvar här i hemmets lugna vrå. Så här sitter jag nu i tystnaden...kanske är det så tyst just för att jag har beslut att ta...beslut jag inte vet om jag VILL ta. Beslut som jag vill skjuta upp lite, liiite till. Början på det här året är det luddigaste på länge, just för att jag inte förstår hur det kommer se ut. Det kan man väl aldrig riktigt veta, iallafall inte i detalj, men saken är den att i år vet jag knappt hur det kan komma att se ut i stora drag ens. Det är de där stora dragen jag klurar på, funderar över, visionerar om och svävar ut i...vissa idéer och tankar känns vardagliga och som "old news", men så poppar det upp saker som gör att jag hoppar ur min egen kropp en sekund, tittar och pekar på mej själv och säger: Where did THAT come from?" Sååå, jag är i klurandets och filliurandets land med bara mina egna gränser som hinder egentligen.

Så tänker jag å ena sidan på ordspråket jag läste härom dagen "Förnöjsam blir man inte när man får det man vill ha, utan när man inser hur mycket man redan har." och börjar luta åt att mest va nöjd och glad och njuta av det jag har och gör i dagsläget. Jag vill ju inte springa iväg in i framtiden hela tiden och missa här och nu...MEN å andra sidan är det en inställning och ett beslut som gnager i mej och hindrar mej från att landa i förnöjsamhetens vila. Beslutet att 2010 bli mer som Phoebe Buffay, inställningen att våga mer och viljan att utmana mej själv mer på flera områden. Osså krockar dessa två inställningar i mej och jag bli skraj att ramla i något av dess diken, vilket gör att jag inte rör på mej alls utan står alldeles stilla. Tyst. Utan att våga besluta något åt något håll, skraj för att antingen binda upp mej så att möjligheterna till nya utmaningar stängs ute eller av rädsla att släppa taget om saker jag har i nuläget för att upptäcka att jag tappade något viktigt av mej själv. Djupt, luddigt och tyst...ett slags obehagligt lugn före stormen.

Men allt jag egentligen väntar på är friden...friden över besluten, friden över att våga åt något håll. Friden i bestämd form. Då spelar det egentligen ingen roll längre. Då behöver inget vara eller kännas logiskt. Då kan vilken storm som helst få komma emot mej.
Friden. Som övergår allt förstånd.

En enda STOR paradox...

2010-01-07T20:06:00.018+01:00

"Jag har upptäckt paradoxen att om jag älskar tills det gör ont, så finns det ingen smärta längre, utan bara kärlek" har tydligen Moder Theresa sagt någon gång. Jag läste detta för Magnus härom kvällen varpå han svarade "Asså, jag älskar paradoxer!" Varpå jag svarade eftertänksamt "JAG är ju egentligen en enda stor paradox hela jag!" Vi båda begrundade detta någon sekund och slog fast att så var fallet! Höst-resumén fortsätter i paradoxen Linas tecken och ett exempel i raden...

"Paradoxen Lina"
Jag har alltid varit smått anti IDOL. På sin höjd har jag sporadiskt tittat någon gång ibland när det lider mot slutet då de bästa möjligen är kvar i tävlingen. Jag har liksom inte riktigt gillat konceptet. Jag har framförallt aldrig klarat av att se första audition-turnén eftersom jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag hör och ser vissa "mindre" musikaliska förmågor som inte riktigt lyckas med sitt framträdande(en aning sympatiskt uttryckt). DETTA moment har alltid Magnus älskat dock! Så det är i början av Idol-säsongerna som Magnus sitter fastklistrad och som jag bara spyr på hela programmet...så har det varit förr i allafall... MEN svart eller vit som jag är,så har jag tydligen inget mellanting.
Likadant började den här omgången av Idol. Jag vägrade t.o.m. sitta i TV-rummet när Magnus ville se Idol utan jag satte mej i ren protest inne i sovrummet. Dock med dörren sådär lite lagom öppen, så att jag ändå hörde och såg lite vad som skedde på TV-skärmen...det var så det började och med detta vill jag alltså skylla över mitt Idol-engagemang i höst på Magnus! =) Det började med att en sjukt bra stämma hördes, som gjorde att jag såg upp från datorn inne på sängen och sa "What?!" vilket fick till följd att jag såklart följde hela säsongen maniskt och det slutade med att jag fick med mannen till Globen och årets final! (Konstpaus och suck...) Som sagt, jag är en enda STOR paradox hela jag! Erik Grönwall (som självklart gick och vann hela skiten) med sin otroliga röst gjorde att jag slog över åt andra hållet såklart...anti eller totalt super-engagerad, svart eller vit! Det är jag i ett nötskal...

Vilken tur då att Magnus älskar paradoxer! ; )

Resumé

2010-01-06T12:54:00.005+01:00

Japp, det behövs en kort resumé för att komma ifatt tiden sen sist. Det får nog bli hösten 2009 som sammanfattas för jag minns inte längre tillbaka...eller så VILL jag inte minnas så mycket längre tillbaka, på grund av 25års-krisen som tog sin början i januari 2009. =) Den var jag inte alls beredd på och jag fick göra mitt yttersta för att acceptera min höga nyuppnådda ålder, något som jag till sist lyckades med genom att se tillbaka på livet och förstå att jag trots allt hunnit med ett och annat ändå... Under våren blev även Magnus farbror för första gången, då Ella förgyllde vår tillvaro med sin ankomst. Vi tog en underbar roadtrip upp till Åre och Undersåker vid valborg för att hälsa henne välkommen.

Det blev Cypern, en roadtrip till Gamleby, ett tonårsläger på Vrångö, två underbara och speciella bröllop då två barndomsvänner gifte sig, (Frida med sin Jerry och Linn med sin Dan) och jobb som bland annat förgyllde sommaren, innan influensa-veckor och annat skräp gjorde sin entré i augusti.

Hösten har varit en aning märklig...jag var så grymt invevad i alldeles för mycket att göra, så jag tog mej ett rejält break! Vilket var något av det klokaste jag gjort. Jag körde på med utbildningen, men resten fick ligga på is ett tag helt enkelt. Välbehövligt? JA! Var sedan med som "talare" på en ungdomsfestival i Värnamo i början av november...helt knasigt! Men så sjukt kul och utvecklande! Det kommer finnas med i minnet ett bra tag vill jag lova! Bilresan hem från Värnamo blev en resa där jag och Magnus började påminnas... Om saker vi vill, drömmer om och längtar efter. Nyttigt men även en aning frustrerande. En frustration som låg kvar i mej under december och följde med in i det nya året, men som nu har förvandlats till förväntningar och framtidstro.
2010 here I come! =)

Det får va allt för nu...höstens resumé will be back.

Back in the game!

2010-01-05T21:46:00.002+01:00

Jamenvisst...nu är suget där igen...efter att skriva och att få leka med ord och tömma ut tankarna lite då och då. Så jag kan väl lika gärna uppdatera min blogg igen och köra så det ryker...eller njaa, vet inte om det kommer ryka så värst mycket, kanske kommer det hända att en och en annan liten puff studsar upp på sin höjd. =)

By the way, life is gooood!

"Om Gud inte finns, så är det kört.."

2008-12-03T14:17:00.000+01:00

Jag har precis av en "ren tillfällighet" sett dokumentärfilmen "The greatest silence: Rape in the Congo". Nu såhär efteråt är jag helt skakis, tårögd och vill gärna skrika högt rakt ut...Om du inte själv har sett den så är det knappt någon idé att ens försöka sätta ord på vad den filmen innehåller och vad den innebär för ens känslor och hjärta.

Den handlar om hur soldater i Kongo, både de som är soldater i den inhemska militärstyrkan och soldater i externa grupperingar använder sexuellt våld mot kvinnor och våldtäkter som vapen i kriget. Filmen skildrar kvinnornas berättelser som kanske för första gången ens vågar prata och yppar ett ord om det de upplevt. Samtidigt får man även höra några berättelser av soldaterna som har våldtagit och hur vissa av dem har blivit uppmanade att använda våldtäkter som ett sätt att få kraften ur en magisk dryck att börja verka så att landet ska segra...Mitt i filmen får man se hur massa kvinnor som alla delar samma fruktansvärda förnedringar och våldsdåd inom sej samlats på ett möte för att börja dela detta med varandra. En gripande berättelse förs fram efter en annan. Och dessa kvinnor samt andra kvinnor som haft turen att fly från sina byar och orkat ta sej till någon slags hjälp ses och hörs sjunga tillsammans under filmens gång. Sånger som ändå talar om att Gud kommer ge dom livet tillbaka och göra dom hela igen... Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder och när filmen avslutas med hur de sjunger och dansar vill hela jag skrika högt, bara rakt ut och på samma gång krypa ihop i min egen lilla vrå och viska till Gud.

Det jag undrar är hur Gud ens orkar bry sej eller har tid med oss i Sverige som stolta visar upp vår sekularisering och att varje människa visst kan klara sej själv, när det finns länder och folk som lider så fruktansvärt men ändå orkar lita på Honom och sjunga till hans ära?!? God help us... Jag har många gånger hört människor säga att "jag kan bara inte tro att Gud finns när det finns så mycket hemskheter och ondska i världen" och det är ju inget nytt resonemang direkt. MEN för mej är det nog helt tvärtom. Jag säger med oerhörd vördnad och vemod: Om inte Gud finns så är det ute med oss...om det hänger på att vi människor ska ställa allt till rätta...om det är så att jag i mej själv ska vara lösningen...Om Gud inte finns så är det kört.

You'll never walk alone...

2008-11-03T23:38:00.008+01:00

Vilken vecka...vilka dagar...vilka glädjeämnen.

Vi åkte till Liverpool i måndags för att uppleva såå overkligt mycket starka känslor på få dagar och nu vill jag bara tillbaka! För det första så krävs det bara några få ord så kan vilken "fuling till brittisk grabb" få mej att le förläget. På bussen från John Lennon airport till city stod en grabb i 20-årsåldern och såg så brittisk ut som man kan och inte mycket var tilldragande med honom...tills han öppnade munnen och det mest charmiga Liverpoolspråket ljöd i mina öron. Ujujuj! Ja det är en märklig svaghet jag har (och Magnus vet om den) men brittiska är så oförskämt charmigt. =) För det andra fick vi äran att vara med på Anfield-touren i spelargången, omklädningsrum och höra alla anektdoter med allt vad det innebär. Det var helt fantastiskt och något vi sent kommer glömma! Att slå på "This is Anfield"-skylten och vandra in på arenan var nästan mej övermäktigt. För det tredje var matchen, inramningen, stämningen och allt som hängde ihop med kvällen den 29 oktober-08 så sjukt kul att äntligen få uppleva...känns så luddigt nu i efterhand.

Hem för att göra tentan i fredags, som bara va ett skämt. Svårast någonsin...och nu vill jag bara glömma den!

Sittande framför datorn idag för att "vara med" när Kim blir klar för svartvitt...och nu vill jag mest av allt stå på västra stå på söndag och skrika: "Vi får ha Olsen kvar!!!" What a joy!

MEN veckans och kanske årets upplevelse blir nog: Att stå på Anfield med halsduken i högsta hugg och se och höra You'll never walk alone...det var det häftigaste på lääänge. Svårt att beskriva med ord...

"Plötsligt händer det.."

2008-10-19T15:51:00.005+02:00

Händelserik vecka...
Smått panikartat lämnade jag in min hemtenta i tisdags. Hann andas en timme kändes det som innan psykologin drog igång i onsdags...idiotkurs med 220 sidor engelska på två veckor. Känns fint!
In med svar till svartvitt, torsdag eftermiddag innan deadline. Fick lite dåligt samvete över att jag gav "systrarna blond" en dänga. Säkert fina tjejer...men hum. http://www.svenskafans.com/fotboll/osk/artikel.asp?id=260043

Pussel inför idrottsgudstjänsten och 8-mannapanelen under lördagen. Heela dagen gick åt till det och till att få den röda tråden in action. Trött men nöjd efter gudstjänsten nu, söndag eftermiddag. Sköna grabbar i panelen och goa samtal blev det runt enduro, BK forward, Karslund, golf, surfing, föreningsliv, värderingar, ledarskap pch kyrkans roll i idrottsvärlden. Kryddat med några egna favoriter ur "Guds hand" såklart. =)

Absolut mest påverkan av mina känslor hade dock frukosten i torsdags morse... Magnus och jag hade en ledig dag då vi inte skulle göra nånting, för första gången since ever. Magnus väckte mej och hade dukat upp en jättefrukost på matsalsbordet, jag blev mäkta imponerad...MEN PLÖTSLIGT såg jag...biljetterna stod där mitt på bordet, mer lysande än något annat! Biljetterna som ger oss tillträde på Anfield och matchen mellan Liverpool-Portsmouth den 29:e oktober hade nu äntligen hittat hem till oss. Livet kan övveraska ibland! Ska bli helt underbart kul och skönt att få komma iväg några dagar. Jag ska njuta my ass off när jag för första gången i mitt liv får uppleva engelsk fotboll LIVE och var skulle jag hellre göra det än på ljuvliga Anfield?!

Priviligerad

2008-10-10T15:17:00.009+02:00

Tänk att man idag pratar om relationer bara som något betungande och kravfyllt, som något trångt och nästintill omöjligt...

Reltioner ÄR det mest priviligerande vi indivder kan leva i, det är där vi får chansen att formas, påverka och påverkas av alla vackra människors personligheter och egenheter. Det är därför relationer väger så tungt...

Relationer ÄR krävande - för de innebär att våga släppa in människor långt innanför fasaden, våga blotta sina brister och innersta tankar. De gör oss mer sårbara än något annat...att såren känns alltför djupa den dag tiden tillsammans avbryts, borde betyda att man verkligen vågade...

Relationer är det mest påträngande och uppoffrande vi utsätter vårt ego för - det är där vi tillåts dela med oss och lär oss att få, till och med då vi inte förtjänar det. Relationer ÄR omöjliga, om individen försöker klara det själv...det är därför det krävs två.

Det är lättare att leende bära tyngden, med glädje offra vad som krävs, våga vara sårbar och krympa egots utrymme om det innebär att man istället får trängas med sin bästa vän.
Relationen med dej är det största privilegiet mitt liv innehåller..

"Oops I did it again.."

2008-10-06T22:17:00.005+02:00

Nu har jag snärjt in mej i för mycket grejer och snubblar på för många bollar i luften... Jag lär mej tydligen aldrig att känna in när jag behöver slå av på takten. Men nu vet jag att jag måste stanna upp, eftersom det olustiga trycket i bröstet är tillbaka och känslan av att inte hinna göra nåt 100-procentigt har infunnit sej.
I mitt lilla kaos som jag ställt till för mej själv, väljer jag att tro att Du Gud vill hjäpa mej och att Du mitt i detta ger mej ett medkännande leende och ännu en gång vill ta mej i handen och visa hur man finner ro... Ja jag vet att jag glömmer så lätt. Tack för ditt tålamod..

Det var en alldeles för hektisk helg för oss. Men man kan ju även välja att se det positiva, nämligen att:
Liverpool vände och vann i helgen... Min vackra Elin gifte sej i helgen... Träffade mina änglar till syskonbarn i helgen... Jag och Magnus fick några timmar själva i bil i helgen... Jag vann på Citadells mot grabbsen i helgen...

Vill tänka på mer tänkvärda saker..

2008-09-24T13:33:00.003+02:00

Jag är trött, trött och trött... Har haft såna där tröga nätter nu då min hjärna tydligen bestämt sej för att inte "stänga av" utan bara fortsätta gå på högvarv trots att min kropp skriker: "Jag vill ju för humlans sova!" Osså ligger man där och kommer på efter ett par timmar att man legat och tänkt på allt och inget utan att sömnen fått infinna sej...frustrationen kan ibland bli en aning förvärrad av att min bättre hälft ALLTID slocknar på 3 sekunder, ibland innan jag ens har hunnit prata färdigt...vilket i och för sej inte säger så mycket. =)

Jaja, mina ord idag skulle egentligen fokuseras på att ÖSK fortsätter vinna, att vår lärare i skolan nu är oerhört märklig och att jag ikväll ska dra igång en tjejgrupp med ett gäng tonårstjejer, vilket ska bli intressant...och säkert utmanande!
Dessförinnan måste jag hinna läsa åtskilliga kapitel som ingår i socialpsykologin, om denna tidens familj. Nämligen den s.k. nätverksfamiljen, vilket är intressant men samtidigt tragiskt då jag igår läste en mening som verkligen tog tag i mej: "De stora förlorarna i allt detta (i processen som lett fram till dagens familjesystem och individualism) är barnen..." Avskyvärt och tänkvärt.

Girl of the year? don't think so...

2008-09-08T16:07:00.005+02:00

Okej Gud, hur tänkte du när du kom på den briljanta idén att jag skulle bli tjej?!! Jag menar, man förväntas att kunna sy och tycka om damfotboll!! Är det tänkt att det ska vara mina så kallade karaktärsutveklande tillfällen eller vad är tanken?
Du kunde ju annars gjort mej 1 dm längre så att jag slipper lägga upp nya jeans var eviga gång och då skulle du slippa tjurigheten från mej som följer på det. "Skicklig på symaskinen" är ju inget jag skulle skriva in i mitt CV direkt.
Däremot har jag inget konkret förslag angående damfotbollen, kanske är den ett av människans små felsteg, vad vet jag...
Jaja, bara att gilla läget antar jag. Förväntar mej väl inte att bli utnämnd till "Girl of the year" i alla fall.

"Ska vi sitta längst bak?"

2008-09-04T16:50:00.001+02:00

I måndags drog ännu en termin på universitetet igång och det var både gamla och nya intryck som fyllde mej. En ny cykelväg dit är nu ett faktum -eftersom jag flyttat på mej sedan förra terminen- vilket har lett till att jag de senaste dagarna har provat flera olika vägar från stan genom Öster för att hitta den snabbaste av dem till Hemköp där Malin (som självklart alltid är först av oss två) än sålänge tålmodigt stått och väntat på mej. Jag tror för övrigt att jag hittade en vinnare på hemvägen idag! De första dagarna på universitetet har känts helt okej och jag trivs helt enkelt riktigt bra trots att en del i socialpsykologin nu börjar bli rejält luddigt. Inte blev det mindre trivsamt när jag första dagen på väg in till föreläsningssalen vände mej till töserna med ett leende och ironiskt frågade: "ska vi sitta längst bak denna termin?" vilket mest gav mej skratt till svar.

I veckan fick jag även känna på livets ibland så stora kontraster, vilket uppstod när jag ena kvällen befann mej på en supporterbuss till och från Stockholm för att sitta bakom pianot på lovsångsövning i kyrkan den andra. Det blev tillsammans med allt man hör och ser i båda sammanhangen nästan för mycket att hantera för min lilla hjärna... Med några dagars distans till det vet jag att jag inte skulle vilja ersätta något av sammanhangen med det andra.

Det finns intryck och situationer som man helt enkelt känner sej hemma i, ibland trots att det inte verkar alltför logiskt.
Att jag mitt i öl -och brud-ramsorna på kubanbussen ändå känner mej hemma verkar inte alls logiskt för många och kanske inte helt för mej själv heller, men mitt i allt det finns ju ändå samma vilja hos mej som hos många andra på bussen att åka och se mitt hjärtelag på Stockholms stadion och väldigt gärna göra det tillsammans med flera andra som känner likandant. Just nu är min förhoppning att den hemmakänslan inte tynar bort någonstans i den så tröttsamt låga nivån som ibland kan råda...
Tanken på att jag mitt i förkylning och en viss tomhet skulle kunna känna någon slags glädje över att komma till min kyrka på teamövning, kändes inte alls logisk men blev efter hand möjlig då jag blev tacksam över att kunna bidra med något och vara bland människor där jag får vara som jag är, vilket i tisdags kväll var "sliten och smått förvirrad"...

Situationer som frambringar en hemmakänsla är som sagt inte alltid logiska, inte heller händelser som ger en värmande känsla av att vara i rätt sällskap, utan ibland räcker det helt enkelt med att ställa en fråga som man vet har ett hundraprocentigt förutsägbart svar, som: "ska vi sitta längst bak"?