"Här kommer alla känslorna på en och samma gång..."

Ja jag vet inte vad jag känner, hur jag känner och varför...
Helt tom och helt fylld av känslor på samma gång.
För några timmar sedan blev den slutgiltiga versionen av C-uppsatsen färdig och opponeringen igår gick bra. Det är nu det är slut. "Lina, du är färdig." På något sätt kan jag ändå inte få in det. På fredag tar jag examen och 3 ½ år har sprungit förbi och mitt huvud hänger inte riktigt med än. Kanske greppar jag det helt när jag och mina underbara vänner får gå på ros-ceremonin på fredag... Kanske greppar jag det när jag ska säga hej då till många fina människor eller när jag förstår att jag inte kommer träffa Malin och Teres varje dag längre...det är då känslorna väller upp en aning och gör ögonen blöta. Min tid på utbildningen har varit riktigt bra och jag har haft många roliga stunder vilket många gånger varit tack vare de två töserna. Vi fick några härliga "avslutningsdygn" i en stuga i slutet av maj då vi även gick in på spurten av vår C-uppsats. Det blev en hel del skratt, nötter, frukt och tända brasor.Sköna dagar var det.

Kanske har jag sakta börjat greppa det redan då jag helt plötsligt kan känna lättnaden fylla mej vissa stunder för att sedan göra mej alldeles gråtfärdig i en slags blandning av tacksamhet och vånda. Det är märkligt helt enkelt, det jag just nu står inför...det är konstigt. Jag är färdig socionom. Hur gick det till? Jag som hade alldeles för mycket att göra på sidan av utbildningen ett tag och hade svårt att prioritera på ett bra sätt och jag som tyckte det var roligare att göra allt annat än att plugga ett tag. =) Jag som drog till Liverpool och Anfield veckan före psykologi-tentan för att skriva den morgonen efter jag kom tillbaka. "Färdig socionom." Det börjar nog ändå smaka bättre och bättre i munnen...

Kanske greppar jag det när jag lyfter ifrån Arlanda på söndag för att få en härlig och efterlängtad semester med Magnus. Han är för övrigt den bästa människan jag känner...han är helt fantastisk och han fixar ALLT just nu som jag inte orkar. Tackar Gud för honom varje dag.Nåväl...jag är helt slut. Men lycklig längst in. Och innan allt är slut HELT och hållet ska jag ta en dag i solen med Malin imorgon och njuta av examens-fredagen så mycket jag bara kan som avslutas med firande med många fina andra färdiga socionomer!

Gamla fina Örebro...

Det blir ett till inlägg den här valborgsmässoaftonen.(that's a long word!)Efter att ha hållit mej inne under täcket i soffan större delar av den här veckan var jag fast besluten att i allafall gå några meter hemifrån och komma ut till slottet för att fira att våren har kommit, tillsammans med Magnus och Örebroarna.När jag står där och ser majbrasan och hör vårsången om att vara hemma och när jag och Magnus går runt slottet ett varv så kan jag bara uppfyllas av en känsla: Jag ÄLSKAR Örebro! Trots att jag inte är född här eller har bott här så stor del av mitt liv så känner jag mej så hemma här. Vi avslutade med att träffa på Ömans som räddade oss in i sin bil på järntorget när störtskuren kom. Därifrån med kaffe och godis som de hade kvar i bagaget efter sin picknick, avnjöt vi fyrverkeriet som vackert lyste upp Örebro-himlen denna valborg. Nöjd och lycklig är jag nu åter i soffan under filten för att frysa och hosta lite till... =)

Summering av dåtid och inför framtiden

Det var ett tag sedan jag skrev av mej nu minsann...det har varit lite för mycket i rörelse och jag har haft svårt att sätta mej ner i lugn och ro för att filosofera. Nu har jag varit sjuk i hemmets lugna vrå i snart en vecka och det är Valborgsmässoafton. Så, nu tänkte jag att jag verkligen har all tid i världen att få klä tankarna i ord på bloggen en stund. Sen sist har det hänt lite smått och gott:

-vi har påbörjat vår C-uppsats, jag, Malin och Teres. Det rullar framåt men vi har varit rätt oinspirerade alla tre tror jag. Jag har varit upptagen med att fundera (och ibland oroa) mej över framtiden och över VAD som händer EFTER examen. Ibland har det nästan tagit över hand och kvävt lycko-känslorna över att faktiskt bli färdig med utbildningen. Men glädjen och tacksamheten över examen börjar nu komma krypande och jag hoppas den är hos mej för att stanna. Gång på gång har textraden ur min favoritsång som betyder så mycket för mej kommit tillbaka i mina tankar "Du är min framtids säkra grund" vilket påminner mej om att Den jag tror på, har min framtid i sin hand.

-fotbollsallsvenskan har dragit igång, med all den glädje, passion och ångest det innebär. Jag är mer övertaggad än på länge när det gäller ÖSK och fotbollen. Jag kan däremot säga att ibland undrar jag över vad för sorts supportrar och folk vi Örebroare är egentligen.. Efter förra hemma-matchen som var vår tredje raka seger, stod det "toppen ÖSK" i NA och det framkom att ÖSK gjort sin bästa start i allsvenskan sedan 1991...men sen efter EN förlust borta mot Kalmar har en del folk direkt vänt helt om igen för att mena att ÖSK "alltid viker ner sig" och ett och ett annat personpåhopp har förekommit. Jag förstår inte...vad hände mellan "bästa starten på 19 år" och EN bortaförlust? Är den stora massan helt enkelt så opålitlig och till stora delar medgångs-supportrar? (media har ju alltid sin trötta roll i det hela såklart) Jag blir smått frustrerad på det i allafall och förstår mig inte på det. Anyway, ÖSK ligger fyra efter 9 omgångar och har visat ett bättre och roligare spel från och till än vad jag sett på många år . Och det blir jag överlycklig för! Det blev inte värre av att äntligen kunna pricka in en bortamatch på Råsunda och få se svartvitt vinna över AIK. Jag älskar att vinna mot dom!!

-Jag har haft tre underbara helger under vintern/våren i Stockholm som betytt mycket på olika sätt. Den första innebar en mysig helg med bland annat musikal på Oscars-teatern med mamma och syster-yster. Det var åratal sen vi tre kom iväg själva och umgicks, så det var en toppenhelg. Sen åkte jag, Carolina och Stina till Emelie för att hälsa på henne och få träffa hennes nyfödda son. Det var åratal sen vi fyra i vår gamla kvartett från gymnasiet umgicks en helg, så det var så roligt och betydelsefullt! Sen åkte jag och Magnus dit under påskhelgen då vi bland annat firade påskafton med Erika och Philip. Det var så gött att umgås med dom ordentligt igen, vilket var alldeles för länge sen. Vi fick låna ett underbart hus vid vattnet, med många märkliga och skrattframkallande möbler och ting på insidan med delfinbordet som favorit och med sköna promenadstråk på utsidan. För mej värmer det lika mycket varje gång jag får träffa Erika...hon är så viktig för mej och det var en speciell helg på många sätt.

-I övrigt har vi många funderingar inför framtiden...vi längtar efter hus, vill till Bolivia och jag söker febrilt efter jobb. But still "Du är vår framtids säkra grund"...

Mot ljusare tider, trots att OS är över...

Det har varit en vinter utav sällan skådat slag. Det har varit en termins-början med kaos utav högsta klass. Det har varit ett vinter-OS med större glädje-eufori än vad jag hade ställt in mina stackars nerver på. OS har helt enkelt varit ljuset i det dunkla plugg-mörkret. Nu är det över...vad konstigt tomt det blev.
MEN nu går vi mot ljusare tider. Ellerhur? Jag har bestämt mej för att mot alla odds överleva och klara av den här kursen som heter Vetenskaplig metod och jag ska någonstans där bortom tentan få njuta av en C-uppsats i vår tillsammans med Malin och Teres, vilket jag ser framemot. När man blir för fokuserad på här och nu och vardagens grubblerier, är det ibland svårt "to get the bigger picture", så därför blir man desto gladare när det väl händer att man lyckas titta upp och vidga perspektivet lite och upptäcka på nytt hur magiskt livet är ändå. Då man kan le lite snett åt att man är rätt knasigt konstigt skapad och att man har en man som matchar ens egna brister och styrkor och som står, hoppar och skriker tillsammans med mej när Sverige tar OS-guld i stafett eller när Torres gör mål direkt i sin comeback i Liverpool. Eller när man tar ett break från pluggandet och går ut en sväng runt Stora holmen och fullständigt chockas av den vackra vinterdagen då solen värmer i ansiktet och påminner om ljusare tider och som gör att man börjar tro på att våren ändå kommer dyka upp någonstans där bortom krönet. Life's good people.

9 år sen idag...

Det är faschinerande hur stor inverkan människor kan ha på ens liv och hur stora avtryck en enda vän kan lämna. Idag för 9 år sen kom jag in till vår fjällgård i Trysil för att värma mej efter dagens slalomåkning. Glad och trött och på läger med en massa goa vänner. Idag för 9 år sen visste jag inte att jag någon dag senare skulle bli ombedd att följa med in i ett sidorum för att få ett besked. "Lina, din mamma har ringt och vi har något tråkigt att berätta". Jag kommer aldrig glömma känslan som fyllde mej och tömde mej på allt på samma gång, i samma sekund som man berättade att Sofia gått bort. Sådär bara, utan nämnvärd anledning hade hon lämnat oss. Efter ett par dagar i influensa...hon hade ringt mej ett par dagar innan och skrattat åt hur hon kraxade och hur hes hon lät i telefon. "Inte Sofia" var det enda jag skrek gång på gång och det enda jag kommer ihåg av den dimmiga stunden. En av de värsta i mitt liv. Men jag skriver inte idag för att få ur mej smärta längre, det har jag ägnat mycket tid till genom åren. Jag skriver inte för att dämpa sorgen längre. Jag skriver för att jag minns lite extra idag. Jag skriver för att jag saknar lite extra idag. Jag är oerhört tacksam för den korta tiden Sofia fanns i mitt liv och de underbara stunder vi hade. En sån äkta och öppen vän med en himla massa liv och skratt i sej. Jag blir oftast glad när jag tänker på Sofia numera. Tittade nyss på tidnings-urklippet på oss under vår första show på stadsteatern i Skövde "engelsk konfekt", när vi står där i färgglada, hemska scenkläder och sjunger "Yellow brick road" för fulla halsar. Det är mycket glädje i den bilden och förknippat med den. Numera värmer såna minnen.

9 år...det känns ologiskt och som märkligt lång tid.
Det har hänt mycket på 9 år. Man har gift sej, flyttat mellan Skövde, Gnosjö, Sölvesborg och till Örebro. Man har snart blivit färdig med en universitets-utbildning och man har gratulerat flera nära vänner som blivit mammor på sistone. Men Sofia, min underbara vän har varit på en annan plats i 9 år. På en bättre plats är jag helt övertygad om. Hade önskat att "du, Sofia hade varit kvar och delat alla stunder som gått de sista 9 åren. Du hade glatt dej så med Emelie som fick en son i veckan...och vi hade delat många fler skratt-attacker och mysiga stunder tillsammans. Saknar dej. Varma minnen och tacksamhet. På återseende gumman."

"It's an end of an era"...

I en av mina absoluta favorit-serier "Vänner" definierar Monika ordet "era" eller "epok" som en period av tid som haft stor betydelse, vikt eller stor inverkan. när hon i ett avsnitt uppgivet utbrister "it's an end of an era!"
Igår kväll promenerade jag hem från Kubanernas årsmöte. Till skillnad mot tidigare år kom jag hem med en märklig känsla av tomhet. Både en positiv och negativ tomhet vill jag inflika. PLUS en chokladask! Den tackar jag för! =) Jag avgick igår efter tre år i styrelsen. Eller jag valde att inte ställa upp för omval eller hur det nu formellt ska uttryckas rätt och riktigt. Ett beslut som har kantats av lätt ångest och förvirring minst sagt, MEN som helt klart känns befogat och helt rätt längst in. Anyway, jag är grymt tacksam för de tre åren som jag fått äran att sitta i styrelsen med alla härliga gossar, gentlemen och gubbar. =) Det har varit tre roliga, utmanande och lärorika år minsann! Så det här inlägget är mest av allt en hyllning till Kubanerna och till supporterkulturen jag fått bli en del av och tänker fortsätta vara ett bra tag till!

Efter att ha växt upp på annan ort än Örebro och sedan flyttat runt i landet under åren så var det ljuvligt att äntligen få slå ner sina tältpinnar i Örebro. Gamla fina Örebro! När man har följt ÖSK alla år via radio, text-tv och rest till borta-arenor så fort matcherna spelats inom lämpligt avstånd, så var det inte helt oberörd man äntligen andades in känslan av att bo i staden där vackra svartvitt verkligen huserade och där jag äntligen skulle få följa varenda gnutta av ÖSK på nära håll. Och det var inte heller helt oberörd jag första gången stod i klacken på Behrn arena och sjöng "Så skööönt å va närkebo!". Få har nog sjungit den ramsan med HELA sin varelse som jag, det vill jag nästan lova!

Den hösten gick ÖSK åter upp i allsvenskan och jag fick vara med om en av historiens jobbigaste, härligaste och mest adrenalinfyllda matcher i mitt liv då ÖSK i sista omgången fixade återtåget genom att besegra Assyriska med 2-1. Galet. Samma höst hade jag även bestämt mej för att åka med på en bortaresa innan säsongens slut. Det fanns dock bara EN återstående resa...så det fick bli den som fanns kvar helt enkelt. Bortaresa mot Trelleborg...såklart. 50 mil. Kände inte en kotte. Åkte typ 7.00 på söndagsmorgonen och vissa (inga namn nämnda) var fortfarande berusade efter nattens festande. Man lär sej ganska snabbt hur en kultur fungerar och vilka normer och traditioner som är viktiga eller rent utav heliga och när vi närmade oss Jönköping lärde jag mej kanske den mest heliga av dom alla..."Pissepausen". Vi stannade utefter E4:an vid en rastplats med utsikt utöver Vättern. När jag kom ur bussen möttes jag av en syn som ligger mej varmt om hjärtat: 20 grabbar som står på rad och kissar samtidigt som de blickar ut över Vättern och den vackra soluppgången. Jag kommer ihåg hur jag i huvudet sa till mej själv "jaha...okej...lesson one:check" medan jag typ gick i sidled till utedasset som låg en bit bort. På denna min första resa fick jag även vara med om att en supporter (tidigare omtalad, men inga namn nämnda) rullade ner för cementläktaren på Vångavallen och slog upp huvudet. Fick även vara med om att Jeffs (om minnet inte sviker) kvitterade sent för ÖSK till 1-1 och sedan en hemresa där det mest diskuterades moderkakor. Well, what have we learn so far? =)
Jag har lärt mej nu att pissepauserna är ett återkommande moment på våra resor och att dom inte alltid är så kvinnovänliga så att säga, även om jag vid några tillfällen artigt frågat herr busschauffören om han "vill vara så snäll att välja en kvinnovänlig pissepaus och inte bara ett dike". Det brukar dock mest leda till ett småfånigt ansiktsuttryck som svar och har inte hjälpt så många gånger. =)

Ett annat minne jag har är mitt första styrelsemöte, då jag som det blåbär och den amatör som jag var fick fråga både det ena och det andra för att försöka "catch up" lite om supporterkulturens alla termer och begrepp. Jag visste väl knapp vad TIFO var innan jag flyttade till Örebro. Eller hur arga vi VERKLIGEN var på Herr Lagrell. Eller att man skulle få dras med det nickname man registrerade sej i på forumet i evig tid... Lesson two:check.



Det finns inte mycket som kan jämföras med att gemensamt få bära fram sitt lag till seger, eller till en sen kvittering, eller till en något bättre självkänsla efter en förlust genom att snabbt efter matchen skandera "krossa Elfsborg" eller vilket lag som nu står på tur i nästa omgång. När jag och besättningen i min bil kom fram lagom till halvtid i höstas då ÖSK spelade på Söderstadion mot Bajen var jag lagom glad. Det svartvita hjärtat värker otröstligt när man sitter fast i långa köer utanför Stockholm samtidigt som man hör på sportradion att "nu sparkas matchen igång mellan Hammarby och ÖSK". MEN när Olsen nickar in ledningsmålet som ÖSK lyckas bevara matchtiden ut, är all frustration som bortblåst. Frustrationen över att "ha åkt 20 mil för att missa halva matchen" har bytts ut till rent och skärt glädjerus och man bryr sej inte ett dugg om något annat är att få vara på plats och tillsammans med alla svartvita få fira segern och göra vågen med spelarna efteråt. Det är nästintill oslagbart. It's strange but it's true. Lesson three:check.

Nu kanske du tänker att det här är något slags sentimentalt tacktal eller avsked...No no no. Enbart en hyllning! Hylla den som hyllas bör! För mej har mina tre år som jag suttit i styrelsen och som även varit mina tre första år i supportergemenskapen, betytt väldigt mycket och som sagt även lärt mej en himla massa livsviktiga saker. =) Sist men inte minst har jag fått äran att träffa på härliga legender, sköna personer och fått många nya vänner. You're awesome!

Nu jag vill mest avsluta med att säga att för mej personligen: is it an end of an era. See you all!

Wild and crazy på äldre dar?

Blev så sugen på något nytt och kreativt. Tänkte tillbaka på vissa stunder och perioder. Är det så uppfriskande att komma på vad man egentligen kanske borde eller velat satsat på, när man är äldre än att man inte längre kategoriseras som ungdom? Eller när man påbörjat SISTA terminen på en hyfsat lång utbildning? Jag upplever det inte alls uppfriskande eller uppmuntrande eller något åt det entusiastiska hållet alls...känner mer ett tydligt "smart Lina" inom mej. Skulle beskriva det mer som ett internt hån. Men kanske hör det ihop med någon ålderskris nu igen...så det lägger sej väl?

För NU är man väl för gammal för att bli kreativ igen? För gammal för att bli wild and crazy och våga satsa på nytt...Hum...

Eller kanske är det läge för att bli SÅ gammal och vis, att jag inser att livet bara levs en gång, att det bara är att köra så det ryker, anta nya och gamla utmaningar för fullt och våga chansa lite...Hum...