Vill tänka på mer tänkvärda saker..

Jag är trött, trött och trött... Har haft såna där tröga nätter nu då min hjärna tydligen bestämt sej för att inte "stänga av" utan bara fortsätta gå på högvarv trots att min kropp skriker: "Jag vill ju för humlans sova!" Osså ligger man där och kommer på efter ett par timmar att man legat och tänkt på allt och inget utan att sömnen fått infinna sej...frustrationen kan ibland bli en aning förvärrad av att min bättre hälft ALLTID slocknar på 3 sekunder, ibland innan jag ens har hunnit prata färdigt...vilket i och för sej inte säger så mycket. =)

Jaja, mina ord idag skulle egentligen fokuseras på att ÖSK fortsätter vinna, att vår lärare i skolan nu är oerhört märklig och att jag ikväll ska dra igång en tjejgrupp med ett gäng tonårstjejer, vilket ska bli intressant...och säkert utmanande!
Dessförinnan måste jag hinna läsa åtskilliga kapitel som ingår i socialpsykologin, om denna tidens familj. Nämligen den s.k. nätverksfamiljen, vilket är intressant men samtidigt tragiskt då jag igår läste en mening som verkligen tog tag i mej: "De stora förlorarna i allt detta (i processen som lett fram till dagens familjesystem och individualism) är barnen..." Avskyvärt och tänkvärt.

Girl of the year? don't think so...

Okej Gud, hur tänkte du när du kom på den briljanta idén att jag skulle bli tjej?!! Jag menar, man förväntas att kunna sy och tycka om damfotboll!! Är det tänkt att det ska vara mina så kallade karaktärsutveklande tillfällen eller vad är tanken?
Du kunde ju annars gjort mej 1 dm längre så att jag slipper lägga upp nya jeans var eviga gång och då skulle du slippa tjurigheten från mej som följer på det. "Skicklig på symaskinen" är ju inget jag skulle skriva in i mitt CV direkt.
Däremot har jag inget konkret förslag angående damfotbollen, kanske är den ett av människans små felsteg, vad vet jag...
Jaja, bara att gilla läget antar jag. Förväntar mej väl inte att bli utnämnd till "Girl of the year" i alla fall.

"Ska vi sitta längst bak?"

I måndags drog ännu en termin på universitetet igång och det var både gamla och nya intryck som fyllde mej. En ny cykelväg dit är nu ett faktum -eftersom jag flyttat på mej sedan förra terminen- vilket har lett till att jag de senaste dagarna har provat flera olika vägar från stan genom Öster för att hitta den snabbaste av dem till Hemköp där Malin (som självklart alltid är först av oss två) än sålänge tålmodigt stått och väntat på mej. Jag tror för övrigt att jag hittade en vinnare på hemvägen idag! De första dagarna på universitetet har känts helt okej och jag trivs helt enkelt riktigt bra trots att en del i socialpsykologin nu börjar bli rejält luddigt. Inte blev det mindre trivsamt när jag första dagen på väg in till föreläsningssalen vände mej till töserna med ett leende och ironiskt frågade: "ska vi sitta längst bak denna termin?" vilket mest gav mej skratt till svar.

I veckan fick jag även känna på livets ibland så stora kontraster, vilket uppstod när jag ena kvällen befann mej på en supporterbuss till och från Stockholm för att sitta bakom pianot på lovsångsövning i kyrkan den andra. Det blev tillsammans med allt man hör och ser i båda sammanhangen nästan för mycket att hantera för min lilla hjärna... Med några dagars distans till det vet jag att jag inte skulle vilja ersätta något av sammanhangen med det andra.

Det finns intryck och situationer som man helt enkelt känner sej hemma i, ibland trots att det inte verkar alltför logiskt.
Att jag mitt i öl -och brud-ramsorna på kubanbussen ändå känner mej hemma verkar inte alls logiskt för många och kanske inte helt för mej själv heller, men mitt i allt det finns ju ändå samma vilja hos mej som hos många andra på bussen att åka och se mitt hjärtelag på Stockholms stadion och väldigt gärna göra det tillsammans med flera andra som känner likandant. Just nu är min förhoppning att den hemmakänslan inte tynar bort någonstans i den så tröttsamt låga nivån som ibland kan råda...
Tanken på att jag mitt i förkylning och en viss tomhet skulle kunna känna någon slags glädje över att komma till min kyrka på teamövning, kändes inte alls logisk men blev efter hand möjlig då jag blev tacksam över att kunna bidra med något och vara bland människor där jag får vara som jag är, vilket i tisdags kväll var "sliten och smått förvirrad"...

Situationer som frambringar en hemmakänsla är som sagt inte alltid logiska, inte heller händelser som ger en värmande känsla av att vara i rätt sällskap, utan ibland räcker det helt enkelt med att ställa en fråga som man vet har ett hundraprocentigt förutsägbart svar, som: "ska vi sitta längst bak"?