Jag har precis av en "ren tillfällighet" sett dokumentärfilmen "The greatest silence: Rape in the Congo". Nu såhär efteråt är jag helt skakis, tårögd och vill gärna skrika högt rakt ut...Om du inte själv har sett den så är det knappt någon idé att ens försöka sätta ord på vad den filmen innehåller och vad den innebär för ens känslor och hjärta.
Den handlar om hur soldater i Kongo, både de som är soldater i den inhemska militärstyrkan och soldater i externa grupperingar använder sexuellt våld mot kvinnor och våldtäkter som vapen i kriget. Filmen skildrar kvinnornas berättelser som kanske för första gången ens vågar prata och yppar ett ord om det de upplevt. Samtidigt får man även höra några berättelser av soldaterna som har våldtagit och hur vissa av dem har blivit uppmanade att använda våldtäkter som ett sätt att få kraften ur en magisk dryck att börja verka så att landet ska segra...Mitt i filmen får man se hur massa kvinnor som alla delar samma fruktansvärda förnedringar och våldsdåd inom sej samlats på ett möte för att börja dela detta med varandra. En gripande berättelse förs fram efter en annan. Och dessa kvinnor samt andra kvinnor som haft turen att fly från sina byar och orkat ta sej till någon slags hjälp ses och hörs sjunga tillsammans under filmens gång. Sånger som ändå talar om att Gud kommer ge dom livet tillbaka och göra dom hela igen... Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder och när filmen avslutas med hur de sjunger och dansar vill hela jag skrika högt, bara rakt ut och på samma gång krypa ihop i min egen lilla vrå och viska till Gud.
Det jag undrar är hur Gud ens orkar bry sej eller har tid med oss i Sverige som stolta visar upp vår sekularisering och att varje människa visst kan klara sej själv, när det finns länder och folk som lider så fruktansvärt men ändå orkar lita på Honom och sjunga till hans ära?!? God help us... Jag har många gånger hört människor säga att "jag kan bara inte tro att Gud finns när det finns så mycket hemskheter och ondska i världen" och det är ju inget nytt resonemang direkt. MEN för mej är det nog helt tvärtom. Jag säger med oerhörd vördnad och vemod: Om inte Gud finns så är det ute med oss...om det hänger på att vi människor ska ställa allt till rätta...om det är så att jag i mej själv ska vara lösningen...Om Gud inte finns så är det kört.
