"Om Gud inte finns, så är det kört.."

Jag har precis av en "ren tillfällighet" sett dokumentärfilmen "The greatest silence: Rape in the Congo". Nu såhär efteråt är jag helt skakis, tårögd och vill gärna skrika högt rakt ut...Om du inte själv har sett den så är det knappt någon idé att ens försöka sätta ord på vad den filmen innehåller och vad den innebär för ens känslor och hjärta.

Den handlar om hur soldater i Kongo, både de som är soldater i den inhemska militärstyrkan och soldater i externa grupperingar använder sexuellt våld mot kvinnor och våldtäkter som vapen i kriget. Filmen skildrar kvinnornas berättelser som kanske för första gången ens vågar prata och yppar ett ord om det de upplevt. Samtidigt får man även höra några berättelser av soldaterna som har våldtagit och hur vissa av dem har blivit uppmanade att använda våldtäkter som ett sätt att få kraften ur en magisk dryck att börja verka så att landet ska segra...Mitt i filmen får man se hur massa kvinnor som alla delar samma fruktansvärda förnedringar och våldsdåd inom sej samlats på ett möte för att börja dela detta med varandra. En gripande berättelse förs fram efter en annan. Och dessa kvinnor samt andra kvinnor som haft turen att fly från sina byar och orkat ta sej till någon slags hjälp ses och hörs sjunga tillsammans under filmens gång. Sånger som ändå talar om att Gud kommer ge dom livet tillbaka och göra dom hela igen... Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder och när filmen avslutas med hur de sjunger och dansar vill hela jag skrika högt, bara rakt ut och på samma gång krypa ihop i min egen lilla vrå och viska till Gud.

Det jag undrar är hur Gud ens orkar bry sej eller har tid med oss i Sverige som stolta visar upp vår sekularisering och att varje människa visst kan klara sej själv, när det finns länder och folk som lider så fruktansvärt men ändå orkar lita på Honom och sjunga till hans ära?!? God help us... Jag har många gånger hört människor säga att "jag kan bara inte tro att Gud finns när det finns så mycket hemskheter och ondska i världen" och det är ju inget nytt resonemang direkt. MEN för mej är det nog helt tvärtom. Jag säger med oerhörd vördnad och vemod: Om inte Gud finns så är det ute med oss...om det hänger på att vi människor ska ställa allt till rätta...om det är så att jag i mej själv ska vara lösningen...Om Gud inte finns så är det kört.

You'll never walk alone...

Vilken vecka...vilka dagar...vilka glädjeämnen.

Vi åkte till Liverpool i måndags för att uppleva såå overkligt mycket starka känslor på få dagar och nu vill jag bara tillbaka! För det första så krävs det bara några få ord så kan vilken "fuling till brittisk grabb" få mej att le förläget. På bussen från John Lennon airport till city stod en grabb i 20-årsåldern och såg så brittisk ut som man kan och inte mycket var tilldragande med honom...tills han öppnade munnen och det mest charmiga Liverpoolspråket ljöd i mina öron. Ujujuj! Ja det är en märklig svaghet jag har (och Magnus vet om den) men brittiska är så oförskämt charmigt. =) För det andra fick vi äran att vara med på Anfield-touren i spelargången, omklädningsrum och höra alla anektdoter med allt vad det innebär. Det var helt fantastiskt och något vi sent kommer glömma! Att slå på "This is Anfield"-skylten och vandra in på arenan var nästan mej övermäktigt. För det tredje var matchen, inramningen, stämningen och allt som hängde ihop med kvällen den 29 oktober-08 så sjukt kul att äntligen få uppleva...känns så luddigt nu i efterhand.

Hem för att göra tentan i fredags, som bara va ett skämt. Svårast någonsin...och nu vill jag bara glömma den!

Sittande framför datorn idag för att "vara med" när Kim blir klar för svartvitt...och nu vill jag mest av allt stå på västra stå på söndag och skrika: "Vi får ha Olsen kvar!!!" What a joy!

MEN veckans och kanske årets upplevelse blir nog: Att stå på Anfield med halsduken i högsta hugg och se och höra You'll never walk alone...det var det häftigaste på lääänge. Svårt att beskriva med ord...

"Plötsligt händer det.."

Händelserik vecka...
Smått panikartat lämnade jag in min hemtenta i tisdags. Hann andas en timme kändes det som innan psykologin drog igång i onsdags...idiotkurs med 220 sidor engelska på två veckor. Känns fint!
In med svar till svartvitt, torsdag eftermiddag innan deadline. Fick lite dåligt samvete över att jag gav "systrarna blond" en dänga. Säkert fina tjejer...men hum. http://www.svenskafans.com/fotboll/osk/artikel.asp?id=260043

Pussel inför idrottsgudstjänsten och 8-mannapanelen under lördagen. Heela dagen gick åt till det och till att få den röda tråden in action. Trött men nöjd efter gudstjänsten nu, söndag eftermiddag. Sköna grabbar i panelen och goa samtal blev det runt enduro, BK forward, Karslund, golf, surfing, föreningsliv, värderingar, ledarskap pch kyrkans roll i idrottsvärlden. Kryddat med några egna favoriter ur "Guds hand" såklart. =)

Absolut mest påverkan av mina känslor hade dock frukosten i torsdags morse... Magnus och jag hade en ledig dag då vi inte skulle göra nånting, för första gången since ever. Magnus väckte mej och hade dukat upp en jättefrukost på matsalsbordet, jag blev mäkta imponerad...MEN PLÖTSLIGT såg jag...biljetterna stod där mitt på bordet, mer lysande än något annat! Biljetterna som ger oss tillträde på Anfield och matchen mellan Liverpool-Portsmouth den 29:e oktober hade nu äntligen hittat hem till oss. Livet kan övveraska ibland! Ska bli helt underbart kul och skönt att få komma iväg några dagar. Jag ska njuta my ass off när jag för första gången i mitt liv får uppleva engelsk fotboll LIVE och var skulle jag hellre göra det än på ljuvliga Anfield?!

Priviligerad

Tänk att man idag pratar om relationer bara som något betungande och kravfyllt, som något trångt och nästintill omöjligt...



Reltioner ÄR det mest priviligerande vi indivder kan leva i, det är där vi får chansen att formas, påverka och påverkas av alla vackra människors personligheter och egenheter. Det är därför relationer väger så tungt...








Relationer ÄR krävande - för de innebär att våga släppa in människor långt innanför fasaden, våga blotta sina brister och innersta tankar. De gör oss mer sårbara än något annat...att såren känns alltför djupa den dag tiden tillsammans avbryts, borde betyda att man verkligen vågade...





Relationer är det mest påträngande och uppoffrande vi utsätter vårt ego för - det är där vi tillåts dela med oss och lär oss att få, till och med då vi inte förtjänar det. Relationer ÄR omöjliga, om individen försöker klara det själv...det är därför det krävs två.




Det är lättare att leende bära tyngden, med glädje offra vad som krävs, våga vara sårbar och krympa egots utrymme om det innebär att man istället får trängas med sin bästa vän.
Relationen med dej är det största privilegiet mitt liv innehåller..

"Oops I did it again.."

Nu har jag snärjt in mej i för mycket grejer och snubblar på för många bollar i luften... Jag lär mej tydligen aldrig att känna in när jag behöver slå av på takten. Men nu vet jag att jag måste stanna upp, eftersom det olustiga trycket i bröstet är tillbaka och känslan av att inte hinna göra nåt 100-procentigt har infunnit sej.
I mitt lilla kaos som jag ställt till för mej själv, väljer jag att tro att Du Gud vill hjäpa mej och att Du mitt i detta ger mej ett medkännande leende och ännu en gång vill ta mej i handen och visa hur man finner ro... Ja jag vet att jag glömmer så lätt. Tack för ditt tålamod..

Det var en alldeles för hektisk helg för oss. Men man kan ju även välja att se det positiva, nämligen att:
Liverpool vände och vann i helgen... Min vackra Elin gifte sej i helgen... Träffade mina änglar till syskonbarn i helgen... Jag och Magnus fick några timmar själva i bil i helgen... Jag vann på Citadells mot grabbsen i helgen...

Vill tänka på mer tänkvärda saker..

Jag är trött, trött och trött... Har haft såna där tröga nätter nu då min hjärna tydligen bestämt sej för att inte "stänga av" utan bara fortsätta gå på högvarv trots att min kropp skriker: "Jag vill ju för humlans sova!" Osså ligger man där och kommer på efter ett par timmar att man legat och tänkt på allt och inget utan att sömnen fått infinna sej...frustrationen kan ibland bli en aning förvärrad av att min bättre hälft ALLTID slocknar på 3 sekunder, ibland innan jag ens har hunnit prata färdigt...vilket i och för sej inte säger så mycket. =)

Jaja, mina ord idag skulle egentligen fokuseras på att ÖSK fortsätter vinna, att vår lärare i skolan nu är oerhört märklig och att jag ikväll ska dra igång en tjejgrupp med ett gäng tonårstjejer, vilket ska bli intressant...och säkert utmanande!
Dessförinnan måste jag hinna läsa åtskilliga kapitel som ingår i socialpsykologin, om denna tidens familj. Nämligen den s.k. nätverksfamiljen, vilket är intressant men samtidigt tragiskt då jag igår läste en mening som verkligen tog tag i mej: "De stora förlorarna i allt detta (i processen som lett fram till dagens familjesystem och individualism) är barnen..." Avskyvärt och tänkvärt.

Girl of the year? don't think so...

Okej Gud, hur tänkte du när du kom på den briljanta idén att jag skulle bli tjej?!! Jag menar, man förväntas att kunna sy och tycka om damfotboll!! Är det tänkt att det ska vara mina så kallade karaktärsutveklande tillfällen eller vad är tanken?
Du kunde ju annars gjort mej 1 dm längre så att jag slipper lägga upp nya jeans var eviga gång och då skulle du slippa tjurigheten från mej som följer på det. "Skicklig på symaskinen" är ju inget jag skulle skriva in i mitt CV direkt.
Däremot har jag inget konkret förslag angående damfotbollen, kanske är den ett av människans små felsteg, vad vet jag...
Jaja, bara att gilla läget antar jag. Förväntar mej väl inte att bli utnämnd till "Girl of the year" i alla fall.

"Ska vi sitta längst bak?"

I måndags drog ännu en termin på universitetet igång och det var både gamla och nya intryck som fyllde mej. En ny cykelväg dit är nu ett faktum -eftersom jag flyttat på mej sedan förra terminen- vilket har lett till att jag de senaste dagarna har provat flera olika vägar från stan genom Öster för att hitta den snabbaste av dem till Hemköp där Malin (som självklart alltid är först av oss två) än sålänge tålmodigt stått och väntat på mej. Jag tror för övrigt att jag hittade en vinnare på hemvägen idag! De första dagarna på universitetet har känts helt okej och jag trivs helt enkelt riktigt bra trots att en del i socialpsykologin nu börjar bli rejält luddigt. Inte blev det mindre trivsamt när jag första dagen på väg in till föreläsningssalen vände mej till töserna med ett leende och ironiskt frågade: "ska vi sitta längst bak denna termin?" vilket mest gav mej skratt till svar.

I veckan fick jag även känna på livets ibland så stora kontraster, vilket uppstod när jag ena kvällen befann mej på en supporterbuss till och från Stockholm för att sitta bakom pianot på lovsångsövning i kyrkan den andra. Det blev tillsammans med allt man hör och ser i båda sammanhangen nästan för mycket att hantera för min lilla hjärna... Med några dagars distans till det vet jag att jag inte skulle vilja ersätta något av sammanhangen med det andra.

Det finns intryck och situationer som man helt enkelt känner sej hemma i, ibland trots att det inte verkar alltför logiskt.
Att jag mitt i öl -och brud-ramsorna på kubanbussen ändå känner mej hemma verkar inte alls logiskt för många och kanske inte helt för mej själv heller, men mitt i allt det finns ju ändå samma vilja hos mej som hos många andra på bussen att åka och se mitt hjärtelag på Stockholms stadion och väldigt gärna göra det tillsammans med flera andra som känner likandant. Just nu är min förhoppning att den hemmakänslan inte tynar bort någonstans i den så tröttsamt låga nivån som ibland kan råda...
Tanken på att jag mitt i förkylning och en viss tomhet skulle kunna känna någon slags glädje över att komma till min kyrka på teamövning, kändes inte alls logisk men blev efter hand möjlig då jag blev tacksam över att kunna bidra med något och vara bland människor där jag får vara som jag är, vilket i tisdags kväll var "sliten och smått förvirrad"...

Situationer som frambringar en hemmakänsla är som sagt inte alltid logiska, inte heller händelser som ger en värmande känsla av att vara i rätt sällskap, utan ibland räcker det helt enkelt med att ställa en fråga som man vet har ett hundraprocentigt förutsägbart svar, som: "ska vi sitta längst bak"?