You'll never walk alone...

Vilken vecka...vilka dagar...vilka glädjeämnen.

Vi åkte till Liverpool i måndags för att uppleva såå overkligt mycket starka känslor på få dagar och nu vill jag bara tillbaka! För det första så krävs det bara några få ord så kan vilken "fuling till brittisk grabb" få mej att le förläget. På bussen från John Lennon airport till city stod en grabb i 20-årsåldern och såg så brittisk ut som man kan och inte mycket var tilldragande med honom...tills han öppnade munnen och det mest charmiga Liverpoolspråket ljöd i mina öron. Ujujuj! Ja det är en märklig svaghet jag har (och Magnus vet om den) men brittiska är så oförskämt charmigt. =) För det andra fick vi äran att vara med på Anfield-touren i spelargången, omklädningsrum och höra alla anektdoter med allt vad det innebär. Det var helt fantastiskt och något vi sent kommer glömma! Att slå på "This is Anfield"-skylten och vandra in på arenan var nästan mej övermäktigt. För det tredje var matchen, inramningen, stämningen och allt som hängde ihop med kvällen den 29 oktober-08 så sjukt kul att äntligen få uppleva...känns så luddigt nu i efterhand.

Hem för att göra tentan i fredags, som bara va ett skämt. Svårast någonsin...och nu vill jag bara glömma den!

Sittande framför datorn idag för att "vara med" när Kim blir klar för svartvitt...och nu vill jag mest av allt stå på västra stå på söndag och skrika: "Vi får ha Olsen kvar!!!" What a joy!

MEN veckans och kanske årets upplevelse blir nog: Att stå på Anfield med halsduken i högsta hugg och se och höra You'll never walk alone...det var det häftigaste på lääänge. Svårt att beskriva med ord...