Det är faschinerande hur stor inverkan människor kan ha på ens liv och hur stora avtryck en enda vän kan lämna. Idag för 9 år sen kom jag in till vår fjällgård i Trysil för att värma mej efter dagens slalomåkning. Glad och trött och på läger med en massa goa vänner. Idag för 9 år sen visste jag inte att jag någon dag senare skulle bli ombedd att följa med in i ett sidorum för att få ett besked. "Lina, din mamma har ringt och vi har något tråkigt att berätta". Jag kommer aldrig glömma känslan som fyllde mej och tömde mej på allt på samma gång, i samma sekund som man berättade att Sofia gått bort. Sådär bara, utan nämnvärd anledning hade hon lämnat oss. Efter ett par dagar i influensa...hon hade ringt mej ett par dagar innan och skrattat åt hur hon kraxade och hur hes hon lät i telefon. "Inte Sofia" var det enda jag skrek gång på gång och det enda jag kommer ihåg av den dimmiga stunden. En av de värsta i mitt liv. Men jag skriver inte idag för att få ur mej smärta längre, det har jag ägnat mycket tid till genom åren. Jag skriver inte för att dämpa sorgen längre. Jag skriver för att jag minns lite extra idag. Jag skriver för att jag saknar lite extra idag. Jag är oerhört tacksam för den korta tiden Sofia fanns i mitt liv och de underbara stunder vi hade. En sån äkta och öppen vän med en himla massa liv och skratt i sej. Jag blir oftast glad när jag tänker på Sofia numera. Tittade nyss på tidnings-urklippet på oss under vår första show på stadsteatern i Skövde "engelsk konfekt", när vi står där i färgglada, hemska scenkläder och sjunger "Yellow brick road" för fulla halsar. Det är mycket glädje i den bilden och förknippat med den. Numera värmer såna minnen.
9 år...det känns ologiskt och som märkligt lång tid.Det har hänt mycket på 9 år. Man har gift sej, flyttat mellan Skövde, Gnosjö, Sölvesborg och till Örebro. Man har snart blivit färdig med en universitets-utbildning och man har gratulerat flera nära vänner som blivit mammor på sistone. Men Sofia, min underbara vän har varit på en annan plats i 9 år. På en bättre plats är jag helt övertygad om. Hade önskat att "du, Sofia hade varit kvar och delat alla stunder som gått de sista 9 åren. Du hade glatt dej så med Emelie som fick en son i veckan...och vi hade delat många fler skratt-attacker och mysiga stunder tillsammans. Saknar dej. Varma minnen och tacksamhet. På återseende gumman."
