"It's an end of an era"...

I en av mina absoluta favorit-serier "Vänner" definierar Monika ordet "era" eller "epok" som en period av tid som haft stor betydelse, vikt eller stor inverkan. när hon i ett avsnitt uppgivet utbrister "it's an end of an era!"
Igår kväll promenerade jag hem från Kubanernas årsmöte. Till skillnad mot tidigare år kom jag hem med en märklig känsla av tomhet. Både en positiv och negativ tomhet vill jag inflika. PLUS en chokladask! Den tackar jag för! =) Jag avgick igår efter tre år i styrelsen. Eller jag valde att inte ställa upp för omval eller hur det nu formellt ska uttryckas rätt och riktigt. Ett beslut som har kantats av lätt ångest och förvirring minst sagt, MEN som helt klart känns befogat och helt rätt längst in. Anyway, jag är grymt tacksam för de tre åren som jag fått äran att sitta i styrelsen med alla härliga gossar, gentlemen och gubbar. =) Det har varit tre roliga, utmanande och lärorika år minsann! Så det här inlägget är mest av allt en hyllning till Kubanerna och till supporterkulturen jag fått bli en del av och tänker fortsätta vara ett bra tag till!

Efter att ha växt upp på annan ort än Örebro och sedan flyttat runt i landet under åren så var det ljuvligt att äntligen få slå ner sina tältpinnar i Örebro. Gamla fina Örebro! När man har följt ÖSK alla år via radio, text-tv och rest till borta-arenor så fort matcherna spelats inom lämpligt avstånd, så var det inte helt oberörd man äntligen andades in känslan av att bo i staden där vackra svartvitt verkligen huserade och där jag äntligen skulle få följa varenda gnutta av ÖSK på nära håll. Och det var inte heller helt oberörd jag första gången stod i klacken på Behrn arena och sjöng "Så skööönt å va närkebo!". Få har nog sjungit den ramsan med HELA sin varelse som jag, det vill jag nästan lova!

Den hösten gick ÖSK åter upp i allsvenskan och jag fick vara med om en av historiens jobbigaste, härligaste och mest adrenalinfyllda matcher i mitt liv då ÖSK i sista omgången fixade återtåget genom att besegra Assyriska med 2-1. Galet. Samma höst hade jag även bestämt mej för att åka med på en bortaresa innan säsongens slut. Det fanns dock bara EN återstående resa...så det fick bli den som fanns kvar helt enkelt. Bortaresa mot Trelleborg...såklart. 50 mil. Kände inte en kotte. Åkte typ 7.00 på söndagsmorgonen och vissa (inga namn nämnda) var fortfarande berusade efter nattens festande. Man lär sej ganska snabbt hur en kultur fungerar och vilka normer och traditioner som är viktiga eller rent utav heliga och när vi närmade oss Jönköping lärde jag mej kanske den mest heliga av dom alla..."Pissepausen". Vi stannade utefter E4:an vid en rastplats med utsikt utöver Vättern. När jag kom ur bussen möttes jag av en syn som ligger mej varmt om hjärtat: 20 grabbar som står på rad och kissar samtidigt som de blickar ut över Vättern och den vackra soluppgången. Jag kommer ihåg hur jag i huvudet sa till mej själv "jaha...okej...lesson one:check" medan jag typ gick i sidled till utedasset som låg en bit bort. På denna min första resa fick jag även vara med om att en supporter (tidigare omtalad, men inga namn nämnda) rullade ner för cementläktaren på Vångavallen och slog upp huvudet. Fick även vara med om att Jeffs (om minnet inte sviker) kvitterade sent för ÖSK till 1-1 och sedan en hemresa där det mest diskuterades moderkakor. Well, what have we learn so far? =)
Jag har lärt mej nu att pissepauserna är ett återkommande moment på våra resor och att dom inte alltid är så kvinnovänliga så att säga, även om jag vid några tillfällen artigt frågat herr busschauffören om han "vill vara så snäll att välja en kvinnovänlig pissepaus och inte bara ett dike". Det brukar dock mest leda till ett småfånigt ansiktsuttryck som svar och har inte hjälpt så många gånger. =)

Ett annat minne jag har är mitt första styrelsemöte, då jag som det blåbär och den amatör som jag var fick fråga både det ena och det andra för att försöka "catch up" lite om supporterkulturens alla termer och begrepp. Jag visste väl knapp vad TIFO var innan jag flyttade till Örebro. Eller hur arga vi VERKLIGEN var på Herr Lagrell. Eller att man skulle få dras med det nickname man registrerade sej i på forumet i evig tid... Lesson two:check.



Det finns inte mycket som kan jämföras med att gemensamt få bära fram sitt lag till seger, eller till en sen kvittering, eller till en något bättre självkänsla efter en förlust genom att snabbt efter matchen skandera "krossa Elfsborg" eller vilket lag som nu står på tur i nästa omgång. När jag och besättningen i min bil kom fram lagom till halvtid i höstas då ÖSK spelade på Söderstadion mot Bajen var jag lagom glad. Det svartvita hjärtat värker otröstligt när man sitter fast i långa köer utanför Stockholm samtidigt som man hör på sportradion att "nu sparkas matchen igång mellan Hammarby och ÖSK". MEN när Olsen nickar in ledningsmålet som ÖSK lyckas bevara matchtiden ut, är all frustration som bortblåst. Frustrationen över att "ha åkt 20 mil för att missa halva matchen" har bytts ut till rent och skärt glädjerus och man bryr sej inte ett dugg om något annat är att få vara på plats och tillsammans med alla svartvita få fira segern och göra vågen med spelarna efteråt. Det är nästintill oslagbart. It's strange but it's true. Lesson three:check.

Nu kanske du tänker att det här är något slags sentimentalt tacktal eller avsked...No no no. Enbart en hyllning! Hylla den som hyllas bör! För mej har mina tre år som jag suttit i styrelsen och som även varit mina tre första år i supportergemenskapen, betytt väldigt mycket och som sagt även lärt mej en himla massa livsviktiga saker. =) Sist men inte minst har jag fått äran att träffa på härliga legender, sköna personer och fått många nya vänner. You're awesome!

Nu jag vill mest avsluta med att säga att för mej personligen: is it an end of an era. See you all!

Wild and crazy på äldre dar?

Blev så sugen på något nytt och kreativt. Tänkte tillbaka på vissa stunder och perioder. Är det så uppfriskande att komma på vad man egentligen kanske borde eller velat satsat på, när man är äldre än att man inte längre kategoriseras som ungdom? Eller när man påbörjat SISTA terminen på en hyfsat lång utbildning? Jag upplever det inte alls uppfriskande eller uppmuntrande eller något åt det entusiastiska hållet alls...känner mer ett tydligt "smart Lina" inom mej. Skulle beskriva det mer som ett internt hån. Men kanske hör det ihop med någon ålderskris nu igen...så det lägger sej väl?

För NU är man väl för gammal för att bli kreativ igen? För gammal för att bli wild and crazy och våga satsa på nytt...Hum...

Eller kanske är det läge för att bli SÅ gammal och vis, att jag inser att livet bara levs en gång, att det bara är att köra så det ryker, anta nya och gamla utmaningar för fullt och våga chansa lite...Hum...

Run to the hills...

Ligger hemma med kinder som blossar av feber och då blir jag inte annat än glad av den här videon... Löjligt bra.

Sammanfattning i bilder

Hittade lite bilder från julen som var och som nu städas bort...Vi var på besök hos mina föräldrar i Gamleby ett par dar, för att sen åka vidare i snökaoset till Magnus föräldrar i Skövde. Vi hade en underbar jul med all den glädje syskonbarnen framförallt för med sej.
Såhär sammanfattas julen 09 i bilder...

Emilia och mamma gjorde snöänglar.




Aaron klädde sej i sina finaste kläder och bar upp flugan på ett briljant sätt.











I Skövde var Ella med och firade jul för första gången vilket hon och vi jublade över.






Jag fick plocka fram vår vackra "Willow Tree-krubba" återigen...och nu är det dags för mej att gå och plocka ner den på nytt.

BRYTPUNKT...

...Mellan projektet på praktiken som jag levt med i ett halvår och vårens ankommande.
...Mellan näst sista och sista terminen av socionomutbildningen!
...Mellan trötthet och förhoppningsvis ankommande påfyllning av entusiasm.
...Mellan frågetecken och svar.
...Mellan vinter och mindre vinter.
...Mellan klarhet och klarhet.
Typ.

Igår avslutade vi vår praktik och projekt runt familjecentraler i Örebro, som vi kämpat med nu under höstterminen... När vi var färdiga med redovisningen och slutseminariet hade vi nog alla i gruppen kunnat börja gråta och krypa ut därifrån av lättnad och känslor av total energiutsläpp. En skön men överväldigande känsla i någon slags symbios av hatkärlek. Var totalt slut när jag stapplande kom hem till lägenheten. Trodde att jag skulle ha svårt att hålla mej vaken senare igår kväll när vi startade upp ungdomskvällarna på nytt. MEN istället blev kvällen en sån där kväll då jag på nytt kom på varför jag engagerar mej och lägger tid på ungdomar på olika sätt. Ett par timmar som visade syftet. Ett par timmar som gjorde de sista två årens tid och engagemang värt allt. Helt tagen. Jag och Magnus och de andra "ledarna" satt bara och tittade på varann och skakade på våra huvuden när ungdomarna delade med sej av entusiasm och tankar under ett par timmars tid...de hade nog kunnat sitta där och prata om allt de hade på sina hjärtan hela natten. Men vi börjar ju bli gamla och grå... =)

Så, sista dygnet har inneburit ett rejält energitapp som sedan fylldes upp igen på ett helt annat sätt, av våra helt underbara tonåringar.
Sammanfattningen stavas därför "tacksam".

Mitt eget piano i all ära, men...

Man upptäcker glädjen i musiken på nytt när man har ett nystämt piano i sitt hem. Efter många månader av småfalska toner är det rätt ljuvligt för själen att sätta sig och plinka på en mer välstämd favorit-ägodel. Det ger ett lugn och en frid som når långt in, innanför alla hörselgångar...

På tal om piano-liknande varelser och dylikt så har jag en pryl som ligger i toppen av mitt livs önskelista. Jag har alltid varit svag för flyglar. När jag bodde i Skövde åkte jag ner till kyrkan ibland en sen vardagkväll, när jag visste att det var tomt på folk för att sätta mej vid den svarta flygeln för att bara vara. En stor lokal, tom på andra människor och tonerna från en flygel som enda intryck, skapade en helt fantastisk känsla. Dessa stunder tillhör några av de mest fridfulla minnen jag har. Mitt eget piano i all ära -som skänker mej så många ovärderliga stunder, men det och alla andra flyglar som korsat min väg ligger i lä av detta magnifika ting. Nämligen i lä av flygeln som står i salongen på Mössebergs kurort... Varje gång jag är där, går jag dit och kan bara sitta och titta på den. Den är gigantisk och oerhört vacker på något majestätiskt, gammalt vis. När jag fick återvända till kurorten i höstas på ett efterlängtat kurortsdygn upptäckte jag min kärlek till den på nytt. Det är något visst med flyglar helt enkelt och just den här på Mössebergs kurort önskar jag så grovt skulle få bli min någon dag. Jag menar önska kostar ingenting... Om inte annat kan jag väl få spela på den i himlen? För jag kan garantera att om flyglar får komma till himlen, lär den stå först i kön!

Erika den unika

Haha-vilket enastående rim jag fick till såhär vid midnatt. Så nöjd så...=)
Vill mest avsluta den här kvällen med att säga TACK Erika min underbara vän där ute i landet att du finns. Du är unik och betyder så grymt mycket för mej ska du veta! Tackar Gud för dej! That was all.

Lugnet före stormen?

Vissa stunder är mindre behagliga, mindre bekväma, men dock så nödvändiga...stunder som innebär tystnad och en känsla av lugnet före stormen.

Så är det på något sätt i mej och i vår lägenhet just i detta nu. Jag är gräs-änka för ett dygn då Magnus är på 30års-galej i Skövde, för "the guys only" så jag fick bli kvar här i hemmets lugna vrå. Så här sitter jag nu i tystnaden...kanske är det så tyst just för att jag har beslut att ta...beslut jag inte vet om jag VILL ta. Beslut som jag vill skjuta upp lite, liiite till. Början på det här året är det luddigaste på länge, just för att jag inte förstår hur det kommer se ut. Det kan man väl aldrig riktigt veta, iallafall inte i detalj, men saken är den att i år vet jag knappt hur det kan komma att se ut i stora drag ens. Det är de där stora dragen jag klurar på, funderar över, visionerar om och svävar ut i...vissa idéer och tankar känns vardagliga och som "old news", men så poppar det upp saker som gör att jag hoppar ur min egen kropp en sekund, tittar och pekar på mej själv och säger: Where did THAT come from?" Sååå, jag är i klurandets och filliurandets land med bara mina egna gränser som hinder egentligen.

Så tänker jag å ena sidan på ordspråket jag läste härom dagen "Förnöjsam blir man inte när man får det man vill ha, utan när man inser hur mycket man redan har." och börjar luta åt att mest va nöjd och glad och njuta av det jag har och gör i dagsläget. Jag vill ju inte springa iväg in i framtiden hela tiden och missa här och nu...MEN å andra sidan är det en inställning och ett beslut som gnager i mej och hindrar mej från att landa i förnöjsamhetens vila. Beslutet att 2010 bli mer som Phoebe Buffay, inställningen att våga mer och viljan att utmana mej själv mer på flera områden. Osså krockar dessa två inställningar i mej och jag bli skraj att ramla i något av dess diken, vilket gör att jag inte rör på mej alls utan står alldeles stilla. Tyst. Utan att våga besluta något åt något håll, skraj för att antingen binda upp mej så att möjligheterna till nya utmaningar stängs ute eller av rädsla att släppa taget om saker jag har i nuläget för att upptäcka att jag tappade något viktigt av mej själv. Djupt, luddigt och tyst...ett slags obehagligt lugn före stormen.

Men allt jag egentligen väntar på är friden...friden över besluten, friden över att våga åt något håll. Friden i bestämd form. Då spelar det egentligen ingen roll längre. Då behöver inget vara eller kännas logiskt. Då kan vilken storm som helst få komma emot mej.
Friden. Som övergår allt förstånd.

En enda STOR paradox...

"Jag har upptäckt paradoxen att om jag älskar tills det gör ont, så finns det ingen smärta längre, utan bara kärlek" har tydligen Moder Theresa sagt någon gång. Jag läste detta för Magnus härom kvällen varpå han svarade "Asså, jag älskar paradoxer!" Varpå jag svarade eftertänksamt "JAG är ju egentligen en enda stor paradox hela jag!" Vi båda begrundade detta någon sekund och slog fast att så var fallet! Höst-resumén fortsätter i paradoxen Linas tecken och ett exempel i raden...

"Paradoxen Lina"
Jag har alltid varit smått anti IDOL. På sin höjd har jag sporadiskt tittat någon gång ibland när det lider mot slutet då de bästa möjligen är kvar i tävlingen. Jag har liksom inte riktigt gillat konceptet. Jag har framförallt aldrig klarat av att se första audition-turnén eftersom jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag hör och ser vissa "mindre" musikaliska förmågor som inte riktigt lyckas med sitt framträdande(en aning sympatiskt uttryckt). DETTA moment har alltid Magnus älskat dock! Så det är i början av Idol-säsongerna som Magnus sitter fastklistrad och som jag bara spyr på hela programmet...så har det varit förr i allafall... MEN svart eller vit som jag är,så har jag tydligen inget mellanting.
Likadant började den här omgången av Idol. Jag vägrade t.o.m. sitta i TV-rummet när Magnus ville se Idol utan jag satte mej i ren protest inne i sovrummet. Dock med dörren sådär lite lagom öppen, så att jag ändå hörde och såg lite vad som skedde på TV-skärmen...det var så det började och med detta vill jag alltså skylla över mitt Idol-engagemang i höst på Magnus! =) Det började med att en sjukt bra stämma hördes, som gjorde att jag såg upp från datorn inne på sängen och sa "What?!" vilket fick till följd att jag såklart följde hela säsongen maniskt och det slutade med att jag fick med mannen till Globen och årets final! (Konstpaus och suck...) Som sagt, jag är en enda STOR paradox hela jag! Erik Grönwall (som självklart gick och vann hela skiten) med sin otroliga röst gjorde att jag slog över åt andra hållet såklart...anti eller totalt super-engagerad, svart eller vit! Det är jag i ett nötskal...

Vilken tur då att Magnus älskar paradoxer! ; )

Resumé

Japp, det behövs en kort resumé för att komma ifatt tiden sen sist. Det får nog bli hösten 2009 som sammanfattas för jag minns inte längre tillbaka...eller så VILL jag inte minnas så mycket längre tillbaka, på grund av 25års-krisen som tog sin början i januari 2009. =) Den var jag inte alls beredd på och jag fick göra mitt yttersta för att acceptera min höga nyuppnådda ålder, något som jag till sist lyckades med genom att se tillbaka på livet och förstå att jag trots allt hunnit med ett och annat ändå... Under våren blev även Magnus farbror för första gången, då Ella förgyllde vår tillvaro med sin ankomst. Vi tog en underbar roadtrip upp till Åre och Undersåker vid valborg för att hälsa henne välkommen.


Det blev Cypern, en roadtrip till Gamleby, ett tonårsläger på Vrångö, två underbara och speciella bröllop då två barndomsvänner gifte sig, (Frida med sin Jerry och Linn med sin Dan) och jobb som bland annat förgyllde sommaren, innan influensa-veckor och annat skräp gjorde sin entré i augusti.

Hösten har varit en aning märklig...jag var så grymt invevad i alldeles för mycket att göra, så jag tog mej ett rejält break! Vilket var något av det klokaste jag gjort. Jag körde på med utbildningen, men resten fick ligga på is ett tag helt enkelt. Välbehövligt? JA! Var sedan med som "talare" på en ungdomsfestival i Värnamo i början av november...helt knasigt! Men så sjukt kul och utvecklande! Det kommer finnas med i minnet ett bra tag vill jag lova! Bilresan hem från Värnamo blev en resa där jag och Magnus började påminnas... Om saker vi vill, drömmer om och längtar efter. Nyttigt men även en aning frustrerande. En frustration som låg kvar i mej under december och följde med in i det nya året, men som nu har förvandlats till förväntningar och framtidstro.
2010 here I come! =)

Det får va allt för nu...höstens resumé will be back.

Back in the game!

Jamenvisst...nu är suget där igen...efter att skriva och att få leka med ord och tömma ut tankarna lite då och då. Så jag kan väl lika gärna uppdatera min blogg igen och köra så det ryker...eller njaa, vet inte om det kommer ryka så värst mycket, kanske kommer det hända att en och en annan liten puff studsar upp på sin höjd. =)

By the way, life is gooood!