Lugnet före stormen?

Vissa stunder är mindre behagliga, mindre bekväma, men dock så nödvändiga...stunder som innebär tystnad och en känsla av lugnet före stormen.

Så är det på något sätt i mej och i vår lägenhet just i detta nu. Jag är gräs-änka för ett dygn då Magnus är på 30års-galej i Skövde, för "the guys only" så jag fick bli kvar här i hemmets lugna vrå. Så här sitter jag nu i tystnaden...kanske är det så tyst just för att jag har beslut att ta...beslut jag inte vet om jag VILL ta. Beslut som jag vill skjuta upp lite, liiite till. Början på det här året är det luddigaste på länge, just för att jag inte förstår hur det kommer se ut. Det kan man väl aldrig riktigt veta, iallafall inte i detalj, men saken är den att i år vet jag knappt hur det kan komma att se ut i stora drag ens. Det är de där stora dragen jag klurar på, funderar över, visionerar om och svävar ut i...vissa idéer och tankar känns vardagliga och som "old news", men så poppar det upp saker som gör att jag hoppar ur min egen kropp en sekund, tittar och pekar på mej själv och säger: Where did THAT come from?" Sååå, jag är i klurandets och filliurandets land med bara mina egna gränser som hinder egentligen.

Så tänker jag å ena sidan på ordspråket jag läste härom dagen "Förnöjsam blir man inte när man får det man vill ha, utan när man inser hur mycket man redan har." och börjar luta åt att mest va nöjd och glad och njuta av det jag har och gör i dagsläget. Jag vill ju inte springa iväg in i framtiden hela tiden och missa här och nu...MEN å andra sidan är det en inställning och ett beslut som gnager i mej och hindrar mej från att landa i förnöjsamhetens vila. Beslutet att 2010 bli mer som Phoebe Buffay, inställningen att våga mer och viljan att utmana mej själv mer på flera områden. Osså krockar dessa två inställningar i mej och jag bli skraj att ramla i något av dess diken, vilket gör att jag inte rör på mej alls utan står alldeles stilla. Tyst. Utan att våga besluta något åt något håll, skraj för att antingen binda upp mej så att möjligheterna till nya utmaningar stängs ute eller av rädsla att släppa taget om saker jag har i nuläget för att upptäcka att jag tappade något viktigt av mej själv. Djupt, luddigt och tyst...ett slags obehagligt lugn före stormen.

Men allt jag egentligen väntar på är friden...friden över besluten, friden över att våga åt något håll. Friden i bestämd form. Då spelar det egentligen ingen roll längre. Då behöver inget vara eller kännas logiskt. Då kan vilken storm som helst få komma emot mej.
Friden. Som övergår allt förstånd.