"Ska vi sitta längst bak?"

I måndags drog ännu en termin på universitetet igång och det var både gamla och nya intryck som fyllde mej. En ny cykelväg dit är nu ett faktum -eftersom jag flyttat på mej sedan förra terminen- vilket har lett till att jag de senaste dagarna har provat flera olika vägar från stan genom Öster för att hitta den snabbaste av dem till Hemköp där Malin (som självklart alltid är först av oss två) än sålänge tålmodigt stått och väntat på mej. Jag tror för övrigt att jag hittade en vinnare på hemvägen idag! De första dagarna på universitetet har känts helt okej och jag trivs helt enkelt riktigt bra trots att en del i socialpsykologin nu börjar bli rejält luddigt. Inte blev det mindre trivsamt när jag första dagen på väg in till föreläsningssalen vände mej till töserna med ett leende och ironiskt frågade: "ska vi sitta längst bak denna termin?" vilket mest gav mej skratt till svar.

I veckan fick jag även känna på livets ibland så stora kontraster, vilket uppstod när jag ena kvällen befann mej på en supporterbuss till och från Stockholm för att sitta bakom pianot på lovsångsövning i kyrkan den andra. Det blev tillsammans med allt man hör och ser i båda sammanhangen nästan för mycket att hantera för min lilla hjärna... Med några dagars distans till det vet jag att jag inte skulle vilja ersätta något av sammanhangen med det andra.

Det finns intryck och situationer som man helt enkelt känner sej hemma i, ibland trots att det inte verkar alltför logiskt.
Att jag mitt i öl -och brud-ramsorna på kubanbussen ändå känner mej hemma verkar inte alls logiskt för många och kanske inte helt för mej själv heller, men mitt i allt det finns ju ändå samma vilja hos mej som hos många andra på bussen att åka och se mitt hjärtelag på Stockholms stadion och väldigt gärna göra det tillsammans med flera andra som känner likandant. Just nu är min förhoppning att den hemmakänslan inte tynar bort någonstans i den så tröttsamt låga nivån som ibland kan råda...
Tanken på att jag mitt i förkylning och en viss tomhet skulle kunna känna någon slags glädje över att komma till min kyrka på teamövning, kändes inte alls logisk men blev efter hand möjlig då jag blev tacksam över att kunna bidra med något och vara bland människor där jag får vara som jag är, vilket i tisdags kväll var "sliten och smått förvirrad"...

Situationer som frambringar en hemmakänsla är som sagt inte alltid logiska, inte heller händelser som ger en värmande känsla av att vara i rätt sällskap, utan ibland räcker det helt enkelt med att ställa en fråga som man vet har ett hundraprocentigt förutsägbart svar, som: "ska vi sitta längst bak"?